Hannah Lutz, Vildsvin & Philip Teir, Såhär upphör världen

 

Jag fick böckerna i min hand för några veckor sedan och läste dem ganska direkt. De behövde mogna inombords innan jag kunde sätta mig ner och skriva, och sådant kan jag uppskatta med böcker; att man inte genast kanske förstår dem, men inser att det krävs lite tid för att kunna ta in allt. Böckerna är båda väldigt vackra, för en omslagsnörd är det eufori när förlagen ger ut sådana konstverk.

Författarna är i mina ögon som natt och dag, förutom att de har finlandssvenska rötter. Idag ges de båda ut i Finland och i Sverige, men Lutz har även publicerats i Danmark där hon bor. Både i Vildsvin och Teirs bok finns miljön och klimatet som teman i bakgrunden. Men hur är det möjligt att så olika författare skriver och ger ut böcker samtidigt med liknande teman? Och hur i all sin dar råkar det sig att de citerar samma Edith Södergran dikt? Slumpen- eller ligger det bara i luften?

 

Vildsvin

 

”Den grå suggan är den största, det är hon som leder flocken. Hon känner varje gräsplätt i landskapet, backarna och gårdarna, de andra följer henne i en stilla lunk genom tallskogen.”

På knappa 100 sidor målar Hannah Lutz fram den typiska småstadsromanen. Det är kanske ett finlandssvenskt drag, då även Kaj Korkea- Aho, Peter Sandström och Monika Fagerholm skrivit om sina trakter på ett lite mytiskt och mystiskt vis. Lutz trakter utspelar sig dock inte i Svenskfinland utan i Småland. Hornanäs, ett litet samhälle där vardagen präglas av kommunala arbetsuppgifter och såklart - vildsvinen. De som lever i flockar och som är hämndlystna på att människor i tidigare generationer har utrotat dem. Vildsvinen förstör åkrar och trädgårdar, men sysselsätter även en hel del människor - så som skyddsjägarna.

Det är krig. Människorna mot vildsvinen. Och det är kanske därför Ritve har tagit sig till Hornanäs, för att få bevittna dessa mystiska djur. Ritve tältar i skogen och är förberedd med kameran ifall de skulle vandra förbi.

Alla ser dem överallt. Glenn i sin trädgård, Arnold Falkberg, den berömda vildsvinsfotografen, som ser dem genom linsen och så Gittan som förbannar sig över hur de äter upp allt vete. Alla ser dem, men inte Ritve, som ger det att se dem sitt allt, men som endast lyckas få en glimt av dem i sina drömmar.

Mia har tagit sin stumma morfar till Siggalycke, en gammal folkskola i Hornanäs som han gått i som liten. Med hopp om att han ska börja prata och berätta sina historier om skolan försöker Mia väcka liv i minnen genom att rollspela som den gamla rektorn Ivar Sandberg och siggabarnen i skolan. Det känns som ett desperat sista försök om att få sin morfar tillbaka, innan det är för sent.

Som tidigare nämnt är boken väldigt vacker. Inte bara omslaget utan hela bokens format: att den är en liten hårdpärmad skatt som man kan sluka direkt men som kräver betänketid innan det lägger sig klarhet över den. Den är lyrisk i språket och en hel del är upp till läsaren själv att avgöra. Samtidigt som den har det lilla mystiska i sig, så är den ändå vardagen nerskriven i bokform.

Berättelsen består av tre trådar som löper parallellt och som nu och då tvinnas ihop, men är tre olika perspektiv på livet i Hornanäs. Det handlar till stor del om längtan bort från det man är. Som Ritve - ensamvarg som inte kan släppa tanken av flockdjuren. Glenn som väntar på domedagen, då istiden slår till och människosläktet dör ut. Mia längtar till en tid då siggabarn existerade och då hennes morfar fortfarande var en person som berättade.

 

”Sigga. Vildsvinet!

Vilket vildsvin? Mia, det är 1938. Det finns inga vildsvin i Småland, det är en anakronism.

Hon står där ute! Kom och titta.”

Vildsvin lämnar många öppna frågor när boken är slut. Jag önskar att den hade varit lite längre, men bäst är den nog säkert så här. Jag älskar hur hon med så få ord får fram en så målande och vacker roman. Men genom hela boken gömmer sig frågor jag skrivit längs marginalen: vem är skåningen som krockar? Talar morfar eller är det Mia som drömmer? Varför saknar Glenn Tove så mycket? Varför kan inte Ritve se vildsvinen? Och det är väl kanske inte ens vildsvin det handlar om.

 

 

 

Såhär upphör världen

 

Teirs nya roman är som tidigare något av en äktenskapsroman, fast mer som en familjeskildring den här gången. Den utspelar sig under en sommar i Österbotten, med Julia och Erik - paret som på senaste tiden krisat lite och som inte känns särskilt lyckliga. Och barnen, Alice och Anton - just fyllda 13 respektive 10 år, som för första gången upplever den finska naturen utanför ring 3.

Det handlar mycket om klimatkrisen eftersom granngården bebos av den neo-gröna rörelsen ”Aniara”, ledd av Chris och Marika. De som insett att ”slutet redan är här” och istället för att sopsortera sörjer jordens undergång med öppna relationer, och ceremonier på stranden med fallosliknande instrument. Det blir väldigt stereotypt, men det är inte det enda som kan klassas så.

Många av bokens recensioner har tagit upp den underliggande ruggiga stämningen, som att något kommer braka loss vilken sekund som helst. Men den kommer aldrig och det förblir ett anti-klimax. Det här beror på att det mest kartharsiska i berättelsen är inte tillräckligt för att jag ska dra upp knäna till hakan och undra hur det kommer sluta. Boken är i sin helhet en relativt behaglig historia, men när den väl är slut så minns man den inte. Den läggs inte på minnet, likasom Vinterkriget.

Jag hittar en handfull grejer som jag blir lite irriterad på. Ibland känns det som om Teir haft en lista med saker han vill ta upp, men inte vill fördjupa desto mer - bara kunna checka av sin mentala lista på ”saker som ska finnas med i en god roman”.

 

Som till exempel:

Varför får inte den kvinnliga litteraturvetaren och författaren Julia tala om författare eller böcker? Det sköts istället av den osäkra Anders, Eriks bror, som rest runt men inte hittat sig själv. Han läser Freud och Henry Parland och Chris läser Harry Martinsons Aniara.

Homosexualitet tas upp på det mest klassiska och stereotypa sätt: Marika har under sin studietid ”prövat på att vara lesbisk”- hon gick helt in i rollen men så träffade hon Chris och puts väck, så var det över.

Att Philip Teir verkar vara kulturmanlig och aningen halvbildad. (För att låna ett uttryck av Ebba Witt-Brattström.) Jag räknade alla referenser, eller namedrops, genom hela romanen. 10 manliga (åtminstone) och så 3 kvinnliga. Det känns lite som att han kanske vill visa att han är feminist genom att belysa Edith Södergran och Nina Björk, men det blir påklistrat. Likt Karl-Ove Knausgård kan det vara frågan om ett behov av att tillhöra ett sammanhang av manliga genier, därav dessa storartade referenser: herrarna i punkt ett och så T.S. Elliot, Pentti Linkola, David Cameron och några till.

Alice, den nyblivna trettonåringen, sexualiseras så fort hon fyllt tonår, vilket känns så otroligt tröttsamt-  kan inte litteraturen sluta sexualisera trettonåringar! På riktigt. (Ett annat exempel igen Knausgård med sin debutroman Ut ur världen.)

Han beskriver något lustiga, så kallade, erotiska detaljer. Som när Erik tänker på sin chef - naken med ridpiska och läderstövlar. Eller när han blir svartsjuk på Anders sommarflirt och föreställer sig ”Anders stora fläskiga kropp på hennes mörka siluett, att hon kom flera gånger och att han lade sin sats på hennes mage.” Inget ont om att skriva om sex, till exempel Hannele Mikaela Taivassalo gör det briljant i sin InTransit, men här fungerar det kanske inte riktigt lika väl.

Teir verkar också vilja fördjupa karaktären Anton, men i min läsning fungerar det inte. Det är som om han glömt hur det är att vara 10 år, eller att dagens tioåringar är annorlunda än på hans egen tid. Anton blir lillgammal och det känns bara konstigt att en tioåring säger saker som ”det var en sådan ansträngning att lära känna nya människor” eller att han kollar Youtube-klipp om amerikansk politik?

Något som också känns som ett mental-checklist-romanbygge är Teirs ambitioner att koppla inledning med avslutet. Så gör ju de stora grabbarna också, men Teirs sista mening ”...men de hade varit säkra i bilen hela tiden” känns aningen konstruerad. Han syftar på att i början av romanen hade Julia och Anton klarat sig undan ett hemskt åskväder genom att sitta i bilen och att de i slutet nästan krockar på vägen ner från Österbotten- men de hålls säkra i alla fall.

Philip Teir har ett flytande språk och skrivsätt. Det går snabbt att läsa och det finns inget förutom innehållsmässigt jag stör mig på. Vid några få ställen skrattade jag också nästan.

Trots att så gott som alla recensenter har hyllat Teirs Så här upphör världen, både i Sverige och i Finland, finns det skäl att påminna folk om att kulturmannen i Philip Teir inte behöver mer luft under vingarna. Boken må vara välskriven som helhet men behöver den verkligen prisas så här mycket?

Jag tänker åtminstone ägna mig åt att istället lyfta kulturkvinna i Lutz och läsa om Vildsvin, och så lägger jag tillbaka Såhär upphör världen i bokhyllan.

 

 

I samarbete med Schildts & Söderströms och Förlaget. Ikväll ses författarna på Nickens scen på Svenska Teatern. 

Jessica Henriksson
Publicerad 05.04.2017 kl. 17:44

De polyglotta älskarna- Lina Wolff

 

Lina Wolffs tredje roman De polyglotta älskarna är en bottenlös bok, dess olika trådar och alternativa tolkningsmöjligheter sträcker sig ändlöst långt. Men när jag sätter mig ner för att skriva den här recensionen känner jag mig ganska ambivalent inför uppdraget jag åtagit mig. Min spontana reaktion efter läsningen är nämligen främst konfunderad. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska tycka om boken. Karaktärerna är svåra att gilla och jag känner mig länge likgiltig inför berättelsen. Ändå finns det under läsningen hela tiden ett slags sug som tvingar mig att läsa vidare, en motstridighet jag har svårt att sätta fingret på. Ju mer jag funderar över boken, desto mer tankar väcker den. Till slut vet jag inte längre var jag ska börja, för det finns så mycket att säga.

 

Boken är uppdelad i tre delar, alla tillägnade en av de respektive huvudpersonerna. Ellinor kommer från en by i Skåne och hamnar efter ett äventyr på en nät-dejting sajt i ett hus vid havet utanför Stockholm, hemma hos en överviktig litteraturkritiker. På annat håll i samma stad rör sig författaren och kulturmannen Max Lamas, i jakt på inspiration till hans nästa mästerverk. I ett gammalt palazzo i Italien sitter Lucrezia och sörjer sin anrika släkts förfall och förmögenheten de tvingats sälja. Mellan de här människorna finns ett manuskript, som binder dem samman, men även visar på det som skiljer dem åt.

 

 

På många sätt är De polyglotta älskarna en utmanande läsning. Det beror inte på att berättelsen i sig skulle vara komplicerad, utan snarare på att karaktärerna är svåra att gilla. De uppfyller inga av de kriterier vi är vana att ge våra hjältar och hjältinnor, de är varken speciellt trevliga eller vackra. Männens kvinnosyn är vidrig. Kvinnorna låter sig underkuvas, utan något större motstånd. Deras handlingar är svåra att känna empati med, de gör val vi inte förstår oss på. De är osympatiska helt enkelt, men vi tvingas in i deras tankevärld ändå, tvingas acceptera den för att komma vidare i fiktionen. Och som om det inte räckte med att karaktärerna prövar läsarens sympatier, besparas vi inte heller detaljerade och sinnliga beskrivningar på deras våld, fetma och kroppsvätskor. Jag märker att det någonstans i mig ligger ett inlärt behov att vara på huvudpersonens sida, eller ens på någon av karaktärernas sida, att som läsare veta var jag står, att hitta en fast punkt att gripa tag i. I De polyglotta älskarna är det svårt att hitta någon att sympatisera med, och därför uppstår istället en ambivalens inför boken. Jag gillar den inte, men samtidigt kan jag inte heller förneka att den är bra.

 

Det är kanske just det motstridiga som är det centrala i De polyglotta älskarna. Olika teman vävs in i varandra lika motsägelsefullt och samtidigt sömlöst som de olika karaktärerna och deras språk flyter samman. Flerspråkigheten från titeln syftar inte bara på de olika språken som både direkt och indirekt förekommer i romanen. Lika mycket handlar det om teman som följer i förlängning på det: frågor om klass, maktstrukturer, kön och begär. Arbetarklass ställs mot finkultur, erotik speglas genom dess olika språkliga uttryck, ordens makt ifrågasätts och manifesteras, genom litteraturen, genom de språk vi talar, och genom de maktstrukturer som vi genom allt detta bygger upp.

 

De polyglotta älskarna ger få svar på de frågor den ställer. Istället öppnar den upp för samtal, utmanar oss att se samband och våga ifrågasätta, både det som sker i fiktionen, men kanske även i oss själva. 

Kaneli Johansson
Publicerad 03.04.2017 kl. 11:10

Serietecknaren Maren Uthaug skissar live

 

Medan Maren Uthaugs penna skissar fram streckgubbar på den projicerade skärmen i Tingsalen i Kajsaniemi kan jag inte låta bli att känna förtjusning över hur modern teknik gör det möjligt att överskrida konstgenrer. Här sitter vi i publiken och följer med hur en hel biografi berättas genom ett medium som består av lika delar serietecknande, animation, performanskonst och storytelling. Trots att tekniken ger skenet av att vi tar del av någonting hypermodernt, så bygger denna sammankomst ändå på de allra mest grundläggande premisser av mänsklighet - vi har väl ändå i alla tider velat dela med oss av våra historier för varandra.

 

 

Det är med anledning av den internationella berättardagen som firats på Nordisk Kulturkontakt som den norsk-dansk-samiska serietecknaren uppträder med sin, ja, liveperformans? Bildberättelse? Tecknade föreställning? Oavsett av att vi inte riktigt har en bra term för det vi ska få se så känner jag mig förväntansfull på det som komma skall.

 

 

I salen har småpratet innan gått på danska, men språkkunskapen är inget måste för att hänga med i Uthaugs visuella berättelse. Det hela bygger på en simplicitet som är lätt att njuta av: raka streck, runda bollar och en läsbar handstil fyller de vita arken. Brahms mjuka men pådrivande pianosonater ackompanjerar pennans krafsningar, och stundvis hamnar vi i publiken in i ett behagligt hypnotiskt tillstånd. Ingen säger någonting, förutom Uthaugs streckfigurer uppe på skärmen.

 

 

Berättelsen vi får ta del av är bekant och uppmålad i all sin enkelhet. Ur det pillemariska barnet växer det upp en obrydd men kärlekskrank tonåring, och ur tonåringen utvecklas så småningom en ironisk familjemor som tidvis njuter, tidvis kämpar med livspusslet. Vår berättare målar upp situationerna i sekvenser, och tillför genom små redigeringar en komisk twist i bilderna. Arga, trotsiga ögonbryn, spretiga hårtofsar och förändrade ansiktsminer utvecklar situationerna och leker med våra förväntningar. Det är mycket fniss i salongen då tecknaren målar upp föräldraskapets antågande fördärv mellan barn ett till tre. Vi känner också igen oss i det naiva letandet efter oss själva, det naiva letandet efter kärlek och det naiva letandet efter bekräftelse, samt i vår ironiska förhållning till dem som redan tror sig funnit det.

 

Ironin och vardagligheten påminner mig om serierna ”Nemi” Lisa Myhre och Cecilia Torudds ”Ensamma mamman”. När jag tänker närmare på saken inser jag att vi här i Norden har en rätt etablerad rad av kvinnliga serietecknare, och jag inser att detta är en kulturtradition som inte alls fått den uppmärksamhet den är värd. Tecknade serier har sin trogna läsarkrets, men i högre litterära kretsar har serien inte riktigt funnit sin plats. Med tanke på utgången av förra årets Nobelpris i litteratur kanske dessa sidogenrer ändå kommer att få ett uppsving också i högkulturen? Kan vi ge litteraturpriset till en manlig singersongwriter kan inte steget till att ge det till en serietecknande kvinna vara hemskt stort.

 

Inlägget är ett samarbete med Nordisk kulturkontakt och Maren Uthaugs seriebok Lei oktii muhtin sápmelas och hennes roman på samiska, Nu dat lei, finns att låna på det nordiska biblioteket på Kajsaniemigatan 9. Maren Uthaug har också en daglig seriestrip i den danska tidningen Politkken som du även kan läsa på biblioteket.

Fia Ikonen
Publicerad 22.03.2017 kl. 16:04

Elden, leende - Henrika Ringbom

Den enda boken jag fick i julklapp i år var ”elden leende” av Henrika Ringbom. Jag hade aldrig hört om boken, jag hade inte läst författarens tidigare verk, jag hade, ja- ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av romanen. Ändå var det jag som valt ut den.

Det var en förvånansvärt tunn bok, endast kring 120 sidor, men det är inte den mest lättlästa boken heller, så det tog ett par dagar att läsa genom den. Romanen behandlar Henrika Ringboms eget liv, hur hon levt i en kaotisk vardag som präglats av hennes mor och mosters död, hennes äldsta barndomsvän bortgång, att hon själv blev diagnostiserad av samma sjukdom som krävde hennes mors liv, bröstcancer. Utöver detta blev hennes pappa akut sjuk, dement och till sist somnade även han in. Allt detta på ett lopp av tio år.

Allt kaos leder till en resa till Japan, en resa som Ringbom upplever kommer låta henne sämjas med hennes förflutna. Den egentliga kicken som fick henne att åka iväg var ett träsnitt av den japanske konstnären Hiroshige Fujieda, en avbildning av hårt arbetande bärare som pausade på en rastplats längs den legendariska vägen Tokaido, mellan Edo (Tokio) och Kyoto. Träsnittet återfinns även på insidan av pärmen.

Vi hoppar mellan resan i Japan och minnen och nutiden. Rytmen är lätt att följa med och språket utsökt. Dessutom får man veta kuriosa om Japan och den japanska kulturen. Visste ni till exempel om att det finns en mytologisk mårdhund som heter Tanuki i japansk folklore? Tanukin är känd för sina gigantiska pungar. Pungen kan blåsas upp och vikas till storleken av åtta tatamimattor. Den kan också bli ett regnskydd eller en båt. Tanukin kan förvandla sina pungar till ett landskap ”och ge sig ut på en proman i den håriga och rynkiga huden”. Eller de mytiska rävarna, som firar hemliga bröllop medan regnbågen står i skyn? En berättelse av Akira Kuwosawa innefattar dessa rävar och berättar om en liten pojke som mot lagarna springer ut i skogen för att se på rävarnas bröllop. Rävarna upptäcker honom och skvallrar för hans mamma. Mamman ger pojken en kniv och uppmanar honom att antingen be om ursäkt av rävarna eller ta sitt liv. Pojken ber om förlåtelse, och blir förlåten.

Denna roman är allt som allt en väldigt fin skildring av en oerhört stor sorg, av det japanska livet och mytologin, av bröstcancerns hjärnspöke och av att försonas med sig själv. En mycket fin berättelse som jag rekommenderar åt alla som haft det tungt, som vill njuta av en vackert skriven prosa och åt dem som är genuint intresserade av Japan. För vi får se mycket av Japan och av sorgen.

 

Henrika Ringbom har idag belönats med Samfundet De Nios pris för sin litterära gärning. Grattis! 

Rebecca Nordman
Publicerad 09.03.2017 kl. 16:16

Tove, Selma, Märta, Ebba, Liv. Kulturkvinnor att umgås med, i bokform eller face-to-face, på kvinnodagen.

 

Igår såg jag Tove på Svenska Teatern.
Jag läste nyligen igenom Ebbas och Märtas böcker ännu en gång.
Tidigare i veckan talade vi på uni om kulturmannen i Selma Lagerlöfs Löwensköldstrilogi. Jag får en känsla av att jag plötsligt vaknar till och finner mig själv mitt i ett hav av kulturkvinnor, ett hav där det stormar hårt, men där det inte finns någon risk att jag skulle drunkna, för det här är ett hav som bär mig. (Kulturkvinnan är alltså en trevlig filur till skillnad från kulturmannen – mer om det kan ni läsa i Ebba Witt-Brattströms “Kulturmannen och andra texter” (2016) ifall ni blev nyfikna.)

 

Jösses Amalia vilken bok! tänkte jag när jag slog igen Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978). Boken är fullständigt drypande av kärlek. Diktjagets vilja att älska finns likt en inandning vid varje sida – inte likt en utandning, som Henriks alkoholstinkande bakisandedräkt. Men boken är förstås också en skildring av en förhållandestruktur där mannen inte tål att kvinnan också är framgångsrik och där kvinnan lever under förtryck: där hon gör allt från att putsa spyor till att bortförklara alkoholismen, från att ta hand om barnen och hemmet och bli bedragen till att bli slagen och förminskad. Jag hade läst uttdrag ur boken tidigare under mina studier men aldrig hunnit njuta av den från pärm till pärm. “Det är storslagen text. Den är fenomenal.” menar Liv Strömquist – som förövrigt också skriver skarpsynta och underhållande feministiska verk i serieform, läs dem - i sitt förord till den nya upplagan. Hon skriver hur hon och hennes syster upplevde att boken handlade om dem även om de var 20-nånting och deras största bekymmer var att hitta pengar till cigg. Märta skriver om “allt det som hålls hemligt, det vi skäms över och försöker dölja, men som nästan alla människor har erfarenhet av.” samtidigt som texten är “framsynt” och “rymmer (…) visioner” – och visionen är förstås den att stå sida vid sida, stå i bredd, att få och kunna leva jämlikt både på ett professionellt och privat plan: att få älska jämlikt helt enkelt.

Jag, som ung kvinna som ofta befinner mig i kulturlivets olika rum, vill inget hellre än att där få existera med mina medmänniskor på lika villkor: oberoende av det kön någon tycker jag tillhör. Med Märtas ord kan det låta det såhär:

                                 Min månadslön

                                 förtjänar du ihop

                                 en eftermiddag

                                 medan du solar dej på garden

 

                                 Mina åsikter

                                 kan du inte ta reda på

                                 för det går inte att överrösta dej

                                 när du utlägger dina egna                                            

Som heterokvinna vill jag inget hellre än att vi existerar som människor också inom hemmets fyra väggar, inte som kön.

                                  När du i alla år

                                  utan att nånsin märka det

                                  har mej att ensam bära

                                  ansvaret och soporna

                                  har kärlek svårt

                                  att leva         

Jag kan inte annat än att hålla med Liv, den här boken känner jag igen mig i.

Århundradets kärlekskrig (2016) är en systerroman till Århundradets kärlekssaga. Som titeln låter förstå är det här frågan om en krigsberättelse – en maktutövning med härskartekniker och destruktivitet i punktromanform. En hommage till August Strindberg, som startade traditonen att skildra stormiga äktenskap och Märta Tikkanen. 38 år efter Märtas saga bryter kriget ut kunde man kanske säga. Fast egentligen har kriget pågått hela tiden, både före och efter. Det blir väl till krig speciellt då kvinnor väljer att skriva om de här ämnena, på det här sättet: rakt på sak och utan censur.

I och med att Ebbas forum är en punktroman där hon och han talar med varandra gör hon det möjligt för läsaren att också lära känna honom och hans attityder och tankar. Som till exempel:

                                 Hon sa:

                                 Du talar om ett förbund mellan oss.

                                 Men dess ändamål är

                                 att ge legitimitet åt

                                 brandingkonceptet elitgubbe

                                 med feministisk gisslan.

                                 (…)

                                 Han sa:

                                 (…)

                                 Jag känner för feministaspekten

                                 ungefär som du känner

                                 för min styrlseverksamhet

                                 om du försöker föreställa dig det.

Hos Märta vet vi att det är Henrik diktjaget talar till och vi hör honom indirekt, men han kommer inte till tals, och Henrik färgas klart av diktjagets tankar och känslor för honom. Han är i Ebbas bok utlämnad åt sitt eget öde, på gott och ont, men mest på ont faktiskt, och det gör tempot och diskussionerna mycket mer hetska. Det är smärtfullt när hon gång på gång försöker nå honom medan han inte gör annat än generaliserar och pratar runt ämnet:

                                 Han sa:

                                 (…)

                                 Jag hoppas inte

                                 på någonting alls.

                                 Inte ens att du ska förstå

                                 och respektera mig.

 

                                 Men jag måste ändå försöka.

                                 Jag vädjar om stillestånd.

 

                                 Hon sa:

                                 Jag vill inget hellre.

                                 Om jag bara vågade tro

                                 att din ånger är uppriktig.

 

                                 Han sa:

                                 Skuldfrågan är ointressant.

                                 Damerna tjatar alltid om den.

När hon sedan säger att hon med glädje förlåter honom för allt, “Det enda du måste göra är att be mig om förlåtelse” svarar han med ett “Jag måste ingenting”, och jag tar ett djupt andetag. Ebbas bok är inte kärleksdrypande och hoppfull. Den är full av tungmod och spillror, men är ändå som Märtas en stor del av att förstå vem jag som kvinna är och kan vara.

Nu på onsdagen, den åttonde mars, är det internationella kvinnodagen och jag ska fungera som moderator under ett litteratursamtal mellan Ebba och Märta. Jag. Litteraturvetare in the making i och för sig, men fortfarande en nybörjare när det kommer till så mycket. Sprutsvett och andnöd är bara förordet, men på samma gång känner jag mig lugnare än jag brukar inför framträdanden – en absurd känsla av dessa motpoler. Men det beror på att jag vet att jag kommer att sitta där tillsammans med kvinnor som kämpat för samma saker långt innan mig, som jag och mina systrar gör nu. Jag vet att där finns en längtan och strävan efter att stå i bredd - ett uttryck som Märta myntat i sin bok och som Ebba plockat upp av henne, och som för mig blivit sinnebilden för mänsklig feministisk gemenskap.

Vi firar inte kvinnodagen. Vi önskar varandra ork att kämpa vidare. Vi tar det utrymme vi skulle behöva få varje dag för att, bland annat(!), synliggöra kulturmannen för att i förlängningen synas mer själv. Ni vet, han kulturmannen, han som bara läser manliga författare, umgås homosocialt, finner sig själv lite för mycket bättre än sina kvinnliga kolleger, som inte går att överrösta och som rätt ofta tycker att det är lite synd om honom, något som bottnar i att han borde inse sina privilegier men ofta vägrar göra det. Han och Henrik ska inte dyrkas som alla Strindbergare och Brandesar innan honom. Han ska avslöjas och avidoliseras så att också berättelser som Toves, Selmas, Livs, Märtas och Ebbas - som inte handlar om det manliga geniet och det “manliga varandet som allmänmänsklighet”- att berättelser som deras ska få bryta sig igenom mediabruset och också bli berättelser om mänsklighet och inte reduceras till kvinnolitteratur eller minoritetslitteratur av olika slag.

Kom gärna och lyssna på samtalet mellan Ebba och Märta. De är kvinnor som greppat kulturmannen i skjortkragen och sagt vad de tycker. De är kvinnor som vågat och vågar älska och som ger mig ork att kämpa vidare. De har gett mig och mina systrar något att hämta kraft ur och bygga vidare på.

Ebba och Märta kommer att diskutera om sina verk och sina tankar på kvinnodagen, onsdagen den åttonde mars klockan 17, på Nordisk kulturkontakt på Kajsaniemigatan 9. Hoppas vi ses där och att du kommer dit för att stå i bredd. Här är länken till evenemanget: https://www.facebook.com/events/386498708350764/

 

Madeleine Forsén

Litteraturvetare, feminist och hoppfullt villig att älska

 

Århundradets kärlekssaga är utgiven av Schildts och Söderströms och trycktes som nyupplaga 2015. Århundradets kärlekskrig är utgiven av Norstedts. Båda böckerna finns att låna på Nordisk kulturkontakt, likaså “Kulturmannen och andra texter”, Tove Janssons böcker och seriealbum av Liv Strömquist. Inlägget är ett samarbete med Nordisk kulturkontakt.

Madeleine Forsén
Publicerad 05.03.2017 kl. 14:04

Flickorna- Emma Cline

Flickorna av Emma Cline var ett fenomen redan innan boken publicerades. Rättigheterna till översättningar och film såldes innan första upplagan var ute på marknaden och författarens förskott var rekordstort, speciellt med tanke på att det här är hennes debutroman. Inte helt utan orsak kan en som läsare då känna sig lite skeptisk, kan Flickorna faktiskt vara värd hypen?

Flickorna handlar om 14-åriga Evie som försöker uthärda ett sysslolöst sommarlov. Det är slutet på 60-talet i Kalifornien, det är varmt, svettigt och luktar ruttet. Hippi-rörelsen med fri kärlek och allt vad det innebär härjar på för fullt. Evie anar att livet kan vara mera än det hon upplevt, att det någonstans händer häftigare grejer än att bästa kompisens storebror en gång nuddade hennes nakna bröst. Men hon vet inte var eller hur hon ska komma dit.

Så en eftermiddag i en park ser hon ett gäng flickor som söker efter mat i en soptunna. De skrattar högt, deras långa hår hänger fritt och de utstrålar en obryddhet och självsäkerhet som Evie direkt dras till. Det är via flickorna hon hamnar ute på Ranchen där den karismatiske Russell bor, tillsammans med sina unga följeslagare. Ute på Ranchen lever de på stulna kreditkort och bönor på burk. De spelar gitarr, röker på, får älska fritt. För Evie är det inte Russell som är lockelsen, han förblir i periferin av berättelsen, det är flickorna hon fascineras av. Det är på grund av flickorna hon söker sig till Ranchen, varje chans hon får. Men det fria liv de lever där är långt ifrån så fredligt som det på ytan verkar. Snart blir Evie indragen i ett mörkt händelseförlopp som kommer att bli en av de mest omskrivna mordhistorierna i modern tid.

Att boken har uppenbara likheter till Charles Manson och hans familj gör givetvis att den väcker intresse. Relationen mellan bokens fiktion och Manson familjen i verkligheten är skickligt skriven. De flesta av detaljerna är ändrade men nästan alla avgörande element finns fortfarande kvar. Det intressantaste med bokens förhållande till Charles Manson är dock att Flickorna, till skillnad från i princip allt som tidigare skrivits om honom och hans familj, handlar just om flickorna som valde att följa honom, inte om Manson själv. I mångt och mycket är flickskapet just det bärande temat i boken. Det är nämligen inte bara flickorna på Ranchen som får ta plats, framförallt är det Evie själv som kommer till tals. Beskrivningen av att vara en 14 årig flicka är så träffsäker att den stundvis nuddar vid obehag. Evies perspektiv ger berättelsen ett djup, henne bekräftelsesökande blick registrerar allt på ett hungrande och samtidigt oskyldigt sätt. Berättarperspektivet visar på gråzonen mellan gott och ont, skyldigt och oskyldigt. Evie jagas resten av sitt liv av tanken på att det kunde ha varit hon. 

Det är sällan en bok efter läsningen känns lika fulländad som Flickorna. Stundvis kunde den ha varit ännu råare, ännu mer brutal, utan att förlora sin trovärdighet. Förutom det finns det inget jag som läsare saknade. Det är nästan provocerande att den verkligen lever upp till de skyhöga förväntningarna, men det gör den, med god marginal.

 

Kaneli Johansson
Publicerad 20.02.2017 kl. 11:01

Kalmars jägarinnor- Tove Folkesson

"En debut att bli golvad av" står det på framsidan av min pocketutgåva av Kalmars jägarinnor. Och det är inga förfinade lögner. Tove Folkesson debuterade år 2014 med denna roman, som är den första delen av en trilogi, och redan efter några sidor är jag såld.

Boken handlar om ett tjejkompisgäng som kallar sig själva för Kalmars jägarinnor. De gör allt för att vara tuffast i stan och verkar både intala sig själv att de är coolare än handbollstjejerna samtidigt som de i smyg lite vill vara som dem. Största delen av boken är en skildring av tjejernas ungdomsår, innan studenten och innan de måste gå sina skilda vägar. Huvudpersonen Eva får föra talan och romanen blir på sätt och vis hennes sätt att se tillbaka på den här tiden. Ett antal kapitel visar henne när hon har vuxit upp och spenderar sin sommar hos sin mormor.

Folkesson har ett väldigt lyriskt språk och texten har ett väldigt bra språk. Hon fångar skickligt in hur det känns att vara ung och dum, med alla känslor som snurrar i en ung flickas huvud. Trots att romanen mest handlar om hur Kalmars jägarinnor dricker och festar så lyckas hon fånga in allt det där andra som finns i bakgrunden. Osäkerheten i om ens kompisar verkligen finns där för en. Trasiga familjer. Killar, förhållanden och hur till synes bra förhållanden också har dåliga sidor. Killars krav på en. Hur det ibland är lättare att blunda för sanningen än att ta i tu med den. Hur lätt det är att bara gå med strömmen även om man ifrågasätter det man håller på med.

Jag blir alldeles tagen av den otroligt bra beskrivningen av ett ungt kompisgäng. Folkesson fångar hur det är att vela höra ihop, även om det blir självdestruktivt. Hur mycket lättare det är att bara höra ihop istället för att vara ensam. Då Eva går ett annat gymnasieprogram än de andra i KJ känner hon inte att hon kan tala om sin skola. Den är för nördig för att passa in i deras värld. Hon är en toppstuderande med höga betyg och samlar in en massa stipender och diplom. Men det är inte samma verklighet som den där hon dricker billigt vin och Absolut vodka. Tomheten och ångesten går att ta på, samtidigt som kompisarna betyder allt. För trots att det är destruktivt så har de varandra när något går fel. Och det går ofta fel.

Tove Folkesson är absolut ett namn att lägga på minnet. Sällan har jag läst så fina beskrivningar med ett så flytande språk. Du landar snabbt i boken och när du väl är inne är det svårt att släppa taget. Man blir en del av dem och deras slående mantra "Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga." Det är aldrig förutsägbart eller långtråkigt. Det är fantastiska beskrivningar av kompisförhållanden och gruppdynamik. Det går snabbt framåt och det sista kapitlet i boken band fint ihop allting. Ser fram emot att få lägga händerna på fortsättningen.

 

Susanna Nygård
Publicerad 20.02.2017 kl. 10:53

Djävulen är en lögnare- Sara Razai

 

Romanen Djävulen är en lögnare (2016) blev den helsingforsiske Sara Razais andra efter debuten Jag har letat efter dig (2012), som i likhet med den nyutkomna romanen handlar om frågor om etnicitet, tillhörighet och religion. Djävulen är en lögnare är en berättelse om att vara borttappad och ensam i en värld full av möjligheter men också av hot och felaktiga val.

Romanen utspelar sig under en enda dag och börjar med två huvudpersoner, den sextonårige Meri som bott hela sitt liv i en bostad i Gårdsbacka och den sjuttonårige Hope som för tillfället bor i New Bell i Douala efter en mångårig vistelse i Finland. Efter en stund fylls berättelsen med Meris och Hopes respektive mammor, som i enlighet med sina döttrar har mycket gemensamt men också mycket som skiljer dem: det handlar om avvikande syner på till exempel religion och föräldraskap.

Till en början verkar det som om allt står stilla: Meri, som tappat bort sig efter att ha slutat högstadiet stänger in sig i sin bostad och lever genom sin mobil. Meris mamma Aina är tvungen att stanna hemma på grund av sin svartsjuka sambo. Hope i New Bell känner sig främmande och ensam efter att ha vuxit upp i Finland, medan hennes mamma Gloria försöker febrilt hitta en ny utväg till Europa efter att ha tvingats lämna Finland några år sedan. Under berättelsens gång börjar allt större och större brytningar, konflikter och vändningar ske, så att huvudpersonerna till slut tvingas göra den förändring som de förut har försökt sitt bästa för att undvika.

Bokens värld målas upp som kall och pessimistisk, speciellt för helsingforsiske Meri som blir tvungen att gå ut ur sin bostad efter att ha blivit barnvakt för sin grannes barn. Berättelsen handlar också mycket om ansvar och hur det fördelas i de två familjerna: då Meri bär nästan allt ansvar då det kommer till att överleva har Hope ingen möjlighet att bestämma över sitt eget liv. Här spelar också religionen en roll, eftersom både Aina och Gloria, flickornas mammor, har en stark anknytning till en gudom som de ändå tolkar på väldigt olika sätt. Aina använder sin gud för att undgå allt som har med ansvar eller svåra beslut att göra, medan Gloria jämför sig själv med bibliska personer för att orka med allt ansvar, även den del av det som borde tillhöra Hope.

Allt i allt är boken en riktig läsupplevelse som också väcker tankar. Den smått tröga och händelselösa början är bara en introduktion till ett äventyr av känslor, tankar och korta dyk till huvudpersonernas historia. Texten och berättelsen är lätta att följa med och Razai lämnar mycket rum åt egna tolkningar både om personernas psykologi och om deras människorelationer. På ett flytande och samtidigt obarmhärtigt vasst sätt lyckas Razai fånga upp vad det innebär att vara ung men inte helt vuxen: att klara sig men ändå inte riktigt trivas med att fixa livet ensam.

 

Bokvalet i inlägget är ett samarbete med Nordisk Kulturkontakt. Kom och träffa Sara Razai 1. februari - läs mer om evenemanget HÄR

Recensionen är även i samarbete med Förlaget. 

Julia Hämäläinen
Publicerad 21.01.2017 kl. 13:47

Noll koll- Arnar Már Arngrímsson

Noll koll blev vald till årets ungdomsbok av Nordiska rådet i höst. Det är den isländska författaren Arnar Már Arngrímssons debutbok- en väldigt bra sådan.

Noll koll, eller Sölvasaga unglings som originaltiteln är, handlar om Hannes 15 år, som mer eller mindre tvingas bo isolerat hos sin farmor han nästan aldrig träffat- en hel sommar. Inga vänner, ingen mobil, ingen musik som gör en döv (skulle mormor ha sagt) och ingen porr. Han får sin fars gamla pojkrum som ser ut som tiden skulle stått still sedan han flyttade ut. Föräldrarna tror att en sommar på landet ska göra honom gott, men han ska visa dem att det inte fungerar så. Men till slut blir det trist att ha tråkigt och vara sur, speciellt när det finns schyssta människor runt honom. 

Arnar Már Arngrímsson gör ett bra jobb med att beskriva en tonårings känslostormar; från att vara rasande på idiotiska föräldrar, till sexuella frustationer och ångesten över att inte passa in eller känna att man är dålig på allt här i världen. 

Jag har inte läst ungdomsböcker på ett tag, men det känns som att den här var så himla mitt i prick och nutida jämfört med vad flera ungdomsböcker var för 5-6 år sedan när jag läste dem. Gillade hans språk och jargong, tror att många unga killar borde läsa den och troligtvis känna igen sig på flera punkter. 

Pssst! Vill du höra mer om boken och träffa författaren? Imorgon besöker han Kulturkontakt Nord (kl.17) och du ska defintivt komma om du har vägarna förbi! Här kan du se Facebook evenemanget!

 

Jessica Henriksson
Publicerad 10.01.2017 kl. 18:37

19. Ulla-Lena Lundberg - Is

Inget särskilt juligt men desto vintrigare tema på denna bok. Romanen ustpelar sig på Åland, en ö mitt i havet- omringad av is. Det är efterkrigstid och livet börjar återgå till det normala. Har själv inte läst den så kan inte återge händelserna, men har du läst den får du gärna kommentera och berätta vad du tyckte!

Jessica Henriksson
Publicerad 19.12.2016 kl. 21:10

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi