Hannah Lutz, Vildsvin & Philip Teir, Såhär upphör världen

 

Jag fick böckerna i min hand för några veckor sedan och läste dem ganska direkt. De behövde mogna inombords innan jag kunde sätta mig ner och skriva, och sådant kan jag uppskatta med böcker; att man inte genast kanske förstår dem, men inser att det krävs lite tid för att kunna ta in allt. Böckerna är båda väldigt vackra, för en omslagsnörd är det eufori när förlagen ger ut sådana konstverk.

Författarna är i mina ögon som natt och dag, förutom att de har finlandssvenska rötter. Idag ges de båda ut i Finland och i Sverige, men Lutz har även publicerats i Danmark där hon bor. Både i Vildsvin och Teirs bok finns miljön och klimatet som teman i bakgrunden. Men hur är det möjligt att så olika författare skriver och ger ut böcker samtidigt med liknande teman? Och hur i all sin dar råkar det sig att de citerar samma Edith Södergran dikt? Slumpen- eller ligger det bara i luften?

 

Vildsvin

 

”Den grå suggan är den största, det är hon som leder flocken. Hon känner varje gräsplätt i landskapet, backarna och gårdarna, de andra följer henne i en stilla lunk genom tallskogen.”

På knappa 100 sidor målar Hannah Lutz fram den typiska småstadsromanen. Det är kanske ett finlandssvenskt drag, då även Kaj Korkea- Aho, Peter Sandström och Monika Fagerholm skrivit om sina trakter på ett lite mytiskt och mystiskt vis. Lutz trakter utspelar sig dock inte i Svenskfinland utan i Småland. Hornanäs, ett litet samhälle där vardagen präglas av kommunala arbetsuppgifter och såklart - vildsvinen. De som lever i flockar och som är hämndlystna på att människor i tidigare generationer har utrotat dem. Vildsvinen förstör åkrar och trädgårdar, men sysselsätter även en hel del människor - så som skyddsjägarna.

Det är krig. Människorna mot vildsvinen. Och det är kanske därför Ritve har tagit sig till Hornanäs, för att få bevittna dessa mystiska djur. Ritve tältar i skogen och är förberedd med kameran ifall de skulle vandra förbi.

Alla ser dem överallt. Glenn i sin trädgård, Arnold Falkberg, den berömda vildsvinsfotografen, som ser dem genom linsen och så Gittan som förbannar sig över hur de äter upp allt vete. Alla ser dem, men inte Ritve, som ger det att se dem sitt allt, men som endast lyckas få en glimt av dem i sina drömmar.

Mia har tagit sin stumma morfar till Siggalycke, en gammal folkskola i Hornanäs som han gått i som liten. Med hopp om att han ska börja prata och berätta sina historier om skolan försöker Mia väcka liv i minnen genom att rollspela som den gamla rektorn Ivar Sandberg och siggabarnen i skolan. Det känns som ett desperat sista försök om att få sin morfar tillbaka, innan det är för sent.

Som tidigare nämnt är boken väldigt vacker. Inte bara omslaget utan hela bokens format: att den är en liten hårdpärmad skatt som man kan sluka direkt men som kräver betänketid innan det lägger sig klarhet över den. Den är lyrisk i språket och en hel del är upp till läsaren själv att avgöra. Samtidigt som den har det lilla mystiska i sig, så är den ändå vardagen nerskriven i bokform.

Berättelsen består av tre trådar som löper parallellt och som nu och då tvinnas ihop, men är tre olika perspektiv på livet i Hornanäs. Det handlar till stor del om längtan bort från det man är. Som Ritve - ensamvarg som inte kan släppa tanken av flockdjuren. Glenn som väntar på domedagen, då istiden slår till och människosläktet dör ut. Mia längtar till en tid då siggabarn existerade och då hennes morfar fortfarande var en person som berättade.

 

”Sigga. Vildsvinet!

Vilket vildsvin? Mia, det är 1938. Det finns inga vildsvin i Småland, det är en anakronism.

Hon står där ute! Kom och titta.”

Vildsvin lämnar många öppna frågor när boken är slut. Jag önskar att den hade varit lite längre, men bäst är den nog säkert så här. Jag älskar hur hon med så få ord får fram en så målande och vacker roman. Men genom hela boken gömmer sig frågor jag skrivit längs marginalen: vem är skåningen som krockar? Talar morfar eller är det Mia som drömmer? Varför saknar Glenn Tove så mycket? Varför kan inte Ritve se vildsvinen? Och det är väl kanske inte ens vildsvin det handlar om.

 

 

 

Såhär upphör världen

 

Teirs nya roman är som tidigare något av en äktenskapsroman, fast mer som en familjeskildring den här gången. Den utspelar sig under en sommar i Österbotten, med Julia och Erik - paret som på senaste tiden krisat lite och som inte känns särskilt lyckliga. Och barnen, Alice och Anton - just fyllda 13 respektive 10 år, som för första gången upplever den finska naturen utanför ring 3.

Det handlar mycket om klimatkrisen eftersom granngården bebos av den neo-gröna rörelsen ”Aniara”, ledd av Chris och Marika. De som insett att ”slutet redan är här” och istället för att sopsortera sörjer jordens undergång med öppna relationer, och ceremonier på stranden med fallosliknande instrument. Det blir väldigt stereotypt, men det är inte det enda som kan klassas så.

Många av bokens recensioner har tagit upp den underliggande ruggiga stämningen, som att något kommer braka loss vilken sekund som helst. Men den kommer aldrig och det förblir ett anti-klimax. Det här beror på att det mest kartharsiska i berättelsen är inte tillräckligt för att jag ska dra upp knäna till hakan och undra hur det kommer sluta. Boken är i sin helhet en relativt behaglig historia, men när den väl är slut så minns man den inte. Den läggs inte på minnet, likasom Vinterkriget.

Jag hittar en handfull grejer som jag blir lite irriterad på. Ibland känns det som om Teir haft en lista med saker han vill ta upp, men inte vill fördjupa desto mer - bara kunna checka av sin mentala lista på ”saker som ska finnas med i en god roman”.

 

Som till exempel:

Varför får inte den kvinnliga litteraturvetaren och författaren Julia tala om författare eller böcker? Det sköts istället av den osäkra Anders, Eriks bror, som rest runt men inte hittat sig själv. Han läser Freud och Henry Parland och Chris läser Harry Martinsons Aniara.

Homosexualitet tas upp på det mest klassiska och stereotypa sätt: Marika har under sin studietid ”prövat på att vara lesbisk”- hon gick helt in i rollen men så träffade hon Chris och puts väck, så var det över.

Att Philip Teir verkar vara kulturmanlig och aningen halvbildad. (För att låna ett uttryck av Ebba Witt-Brattström.) Jag räknade alla referenser, eller namedrops, genom hela romanen. 10 manliga (åtminstone) och så 3 kvinnliga. Det känns lite som att han kanske vill visa att han är feminist genom att belysa Edith Södergran och Nina Björk, men det blir påklistrat. Likt Karl-Ove Knausgård kan det vara frågan om ett behov av att tillhöra ett sammanhang av manliga genier, därav dessa storartade referenser: herrarna i punkt ett och så T.S. Elliot, Pentti Linkola, David Cameron och några till.

Alice, den nyblivna trettonåringen, sexualiseras så fort hon fyllt tonår, vilket känns så otroligt tröttsamt-  kan inte litteraturen sluta sexualisera trettonåringar! På riktigt. (Ett annat exempel igen Knausgård med sin debutroman Ut ur världen.)

Han beskriver något lustiga, så kallade, erotiska detaljer. Som när Erik tänker på sin chef - naken med ridpiska och läderstövlar. Eller när han blir svartsjuk på Anders sommarflirt och föreställer sig ”Anders stora fläskiga kropp på hennes mörka siluett, att hon kom flera gånger och att han lade sin sats på hennes mage.” Inget ont om att skriva om sex, till exempel Hannele Mikaela Taivassalo gör det briljant i sin InTransit, men här fungerar det kanske inte riktigt lika väl.

Teir verkar också vilja fördjupa karaktären Anton, men i min läsning fungerar det inte. Det är som om han glömt hur det är att vara 10 år, eller att dagens tioåringar är annorlunda än på hans egen tid. Anton blir lillgammal och det känns bara konstigt att en tioåring säger saker som ”det var en sådan ansträngning att lära känna nya människor” eller att han kollar Youtube-klipp om amerikansk politik?

Något som också känns som ett mental-checklist-romanbygge är Teirs ambitioner att koppla inledning med avslutet. Så gör ju de stora grabbarna också, men Teirs sista mening ”...men de hade varit säkra i bilen hela tiden” känns aningen konstruerad. Han syftar på att i början av romanen hade Julia och Anton klarat sig undan ett hemskt åskväder genom att sitta i bilen och att de i slutet nästan krockar på vägen ner från Österbotten- men de hålls säkra i alla fall.

Philip Teir har ett flytande språk och skrivsätt. Det går snabbt att läsa och det finns inget förutom innehållsmässigt jag stör mig på. Vid några få ställen skrattade jag också nästan.

Trots att så gott som alla recensenter har hyllat Teirs Så här upphör världen, både i Sverige och i Finland, finns det skäl att påminna folk om att kulturmannen i Philip Teir inte behöver mer luft under vingarna. Boken må vara välskriven som helhet men behöver den verkligen prisas så här mycket?

Jag tänker åtminstone ägna mig åt att istället lyfta kulturkvinna i Lutz och läsa om Vildsvin, och så lägger jag tillbaka Såhär upphör världen i bokhyllan.

 

 

I samarbete med Schildts & Söderströms och Förlaget. Ikväll ses författarna på Nickens scen på Svenska Teatern. 

Jessica Henriksson
05.04.2017 kl. 17:44

Tove, Selma, Märta, Ebba, Liv. Kulturkvinnor att umgås med, i bokform eller face-to-face, på kvinnodagen.

 

Igår såg jag Tove på Svenska Teatern.
Jag läste nyligen igenom Ebbas och Märtas böcker ännu en gång.
Tidigare i veckan talade vi på uni om kulturmannen i Selma Lagerlöfs Löwensköldstrilogi. Jag får en känsla av att jag plötsligt vaknar till och finner mig själv mitt i ett hav av kulturkvinnor, ett hav där det stormar hårt, men där det inte finns någon risk att jag skulle drunkna, för det här är ett hav som bär mig. (Kulturkvinnan är alltså en trevlig filur till skillnad från kulturmannen – mer om det kan ni läsa i Ebba Witt-Brattströms “Kulturmannen och andra texter” (2016) ifall ni blev nyfikna.)

 

Jösses Amalia vilken bok! tänkte jag när jag slog igen Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978). Boken är fullständigt drypande av kärlek. Diktjagets vilja att älska finns likt en inandning vid varje sida – inte likt en utandning, som Henriks alkoholstinkande bakisandedräkt. Men boken är förstås också en skildring av en förhållandestruktur där mannen inte tål att kvinnan också är framgångsrik och där kvinnan lever under förtryck: där hon gör allt från att putsa spyor till att bortförklara alkoholismen, från att ta hand om barnen och hemmet och bli bedragen till att bli slagen och förminskad. Jag hade läst uttdrag ur boken tidigare under mina studier men aldrig hunnit njuta av den från pärm till pärm. “Det är storslagen text. Den är fenomenal.” menar Liv Strömquist – som förövrigt också skriver skarpsynta och underhållande feministiska verk i serieform, läs dem - i sitt förord till den nya upplagan. Hon skriver hur hon och hennes syster upplevde att boken handlade om dem även om de var 20-nånting och deras största bekymmer var att hitta pengar till cigg. Märta skriver om “allt det som hålls hemligt, det vi skäms över och försöker dölja, men som nästan alla människor har erfarenhet av.” samtidigt som texten är “framsynt” och “rymmer (…) visioner” – och visionen är förstås den att stå sida vid sida, stå i bredd, att få och kunna leva jämlikt både på ett professionellt och privat plan: att få älska jämlikt helt enkelt.

Jag, som ung kvinna som ofta befinner mig i kulturlivets olika rum, vill inget hellre än att där få existera med mina medmänniskor på lika villkor: oberoende av det kön någon tycker jag tillhör. Med Märtas ord kan det låta det såhär:

                                 Min månadslön

                                 förtjänar du ihop

                                 en eftermiddag

                                 medan du solar dej på garden

 

                                 Mina åsikter

                                 kan du inte ta reda på

                                 för det går inte att överrösta dej

                                 när du utlägger dina egna                                            

Som heterokvinna vill jag inget hellre än att vi existerar som människor också inom hemmets fyra väggar, inte som kön.

                                  När du i alla år

                                  utan att nånsin märka det

                                  har mej att ensam bära

                                  ansvaret och soporna

                                  har kärlek svårt

                                  att leva         

Jag kan inte annat än att hålla med Liv, den här boken känner jag igen mig i.

Århundradets kärlekskrig (2016) är en systerroman till Århundradets kärlekssaga. Som titeln låter förstå är det här frågan om en krigsberättelse – en maktutövning med härskartekniker och destruktivitet i punktromanform. En hommage till August Strindberg, som startade traditonen att skildra stormiga äktenskap och Märta Tikkanen. 38 år efter Märtas saga bryter kriget ut kunde man kanske säga. Fast egentligen har kriget pågått hela tiden, både före och efter. Det blir väl till krig speciellt då kvinnor väljer att skriva om de här ämnena, på det här sättet: rakt på sak och utan censur.

I och med att Ebbas forum är en punktroman där hon och han talar med varandra gör hon det möjligt för läsaren att också lära känna honom och hans attityder och tankar. Som till exempel:

                                 Hon sa:

                                 Du talar om ett förbund mellan oss.

                                 Men dess ändamål är

                                 att ge legitimitet åt

                                 brandingkonceptet elitgubbe

                                 med feministisk gisslan.

                                 (…)

                                 Han sa:

                                 (…)

                                 Jag känner för feministaspekten

                                 ungefär som du känner

                                 för min styrlseverksamhet

                                 om du försöker föreställa dig det.

Hos Märta vet vi att det är Henrik diktjaget talar till och vi hör honom indirekt, men han kommer inte till tals, och Henrik färgas klart av diktjagets tankar och känslor för honom. Han är i Ebbas bok utlämnad åt sitt eget öde, på gott och ont, men mest på ont faktiskt, och det gör tempot och diskussionerna mycket mer hetska. Det är smärtfullt när hon gång på gång försöker nå honom medan han inte gör annat än generaliserar och pratar runt ämnet:

                                 Han sa:

                                 (…)

                                 Jag hoppas inte

                                 på någonting alls.

                                 Inte ens att du ska förstå

                                 och respektera mig.

 

                                 Men jag måste ändå försöka.

                                 Jag vädjar om stillestånd.

 

                                 Hon sa:

                                 Jag vill inget hellre.

                                 Om jag bara vågade tro

                                 att din ånger är uppriktig.

 

                                 Han sa:

                                 Skuldfrågan är ointressant.

                                 Damerna tjatar alltid om den.

När hon sedan säger att hon med glädje förlåter honom för allt, “Det enda du måste göra är att be mig om förlåtelse” svarar han med ett “Jag måste ingenting”, och jag tar ett djupt andetag. Ebbas bok är inte kärleksdrypande och hoppfull. Den är full av tungmod och spillror, men är ändå som Märtas en stor del av att förstå vem jag som kvinna är och kan vara.

Nu på onsdagen, den åttonde mars, är det internationella kvinnodagen och jag ska fungera som moderator under ett litteratursamtal mellan Ebba och Märta. Jag. Litteraturvetare in the making i och för sig, men fortfarande en nybörjare när det kommer till så mycket. Sprutsvett och andnöd är bara förordet, men på samma gång känner jag mig lugnare än jag brukar inför framträdanden – en absurd känsla av dessa motpoler. Men det beror på att jag vet att jag kommer att sitta där tillsammans med kvinnor som kämpat för samma saker långt innan mig, som jag och mina systrar gör nu. Jag vet att där finns en längtan och strävan efter att stå i bredd - ett uttryck som Märta myntat i sin bok och som Ebba plockat upp av henne, och som för mig blivit sinnebilden för mänsklig feministisk gemenskap.

Vi firar inte kvinnodagen. Vi önskar varandra ork att kämpa vidare. Vi tar det utrymme vi skulle behöva få varje dag för att, bland annat(!), synliggöra kulturmannen för att i förlängningen synas mer själv. Ni vet, han kulturmannen, han som bara läser manliga författare, umgås homosocialt, finner sig själv lite för mycket bättre än sina kvinnliga kolleger, som inte går att överrösta och som rätt ofta tycker att det är lite synd om honom, något som bottnar i att han borde inse sina privilegier men ofta vägrar göra det. Han och Henrik ska inte dyrkas som alla Strindbergare och Brandesar innan honom. Han ska avslöjas och avidoliseras så att också berättelser som Toves, Selmas, Livs, Märtas och Ebbas - som inte handlar om det manliga geniet och det “manliga varandet som allmänmänsklighet”- att berättelser som deras ska få bryta sig igenom mediabruset och också bli berättelser om mänsklighet och inte reduceras till kvinnolitteratur eller minoritetslitteratur av olika slag.

Kom gärna och lyssna på samtalet mellan Ebba och Märta. De är kvinnor som greppat kulturmannen i skjortkragen och sagt vad de tycker. De är kvinnor som vågat och vågar älska och som ger mig ork att kämpa vidare. De har gett mig och mina systrar något att hämta kraft ur och bygga vidare på.

Ebba och Märta kommer att diskutera om sina verk och sina tankar på kvinnodagen, onsdagen den åttonde mars klockan 17, på Nordisk kulturkontakt på Kajsaniemigatan 9. Hoppas vi ses där och att du kommer dit för att stå i bredd. Här är länken till evenemanget: https://www.facebook.com/events/386498708350764/

 

Madeleine Forsén

Litteraturvetare, feminist och hoppfullt villig att älska

 

Århundradets kärlekssaga är utgiven av Schildts och Söderströms och trycktes som nyupplaga 2015. Århundradets kärlekskrig är utgiven av Norstedts. Båda böckerna finns att låna på Nordisk kulturkontakt, likaså “Kulturmannen och andra texter”, Tove Janssons böcker och seriealbum av Liv Strömquist. Inlägget är ett samarbete med Nordisk kulturkontakt.

Madeleine Forsén
05.03.2017 kl. 14:04

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi