Hannah Lutz, Vildsvin & Philip Teir, Såhär upphör världen

 

Jag fick böckerna i min hand för några veckor sedan och läste dem ganska direkt. De behövde mogna inombords innan jag kunde sätta mig ner och skriva, och sådant kan jag uppskatta med böcker; att man inte genast kanske förstår dem, men inser att det krävs lite tid för att kunna ta in allt. Böckerna är båda väldigt vackra, för en omslagsnörd är det eufori när förlagen ger ut sådana konstverk.

Författarna är i mina ögon som natt och dag, förutom att de har finlandssvenska rötter. Idag ges de båda ut i Finland och i Sverige, men Lutz har även publicerats i Danmark där hon bor. Både i Vildsvin och Teirs bok finns miljön och klimatet som teman i bakgrunden. Men hur är det möjligt att så olika författare skriver och ger ut böcker samtidigt med liknande teman? Och hur i all sin dar råkar det sig att de citerar samma Edith Södergran dikt? Slumpen- eller ligger det bara i luften?

 

Vildsvin

 

”Den grå suggan är den största, det är hon som leder flocken. Hon känner varje gräsplätt i landskapet, backarna och gårdarna, de andra följer henne i en stilla lunk genom tallskogen.”

På knappa 100 sidor målar Hannah Lutz fram den typiska småstadsromanen. Det är kanske ett finlandssvenskt drag, då även Kaj Korkea- Aho, Peter Sandström och Monika Fagerholm skrivit om sina trakter på ett lite mytiskt och mystiskt vis. Lutz trakter utspelar sig dock inte i Svenskfinland utan i Småland. Hornanäs, ett litet samhälle där vardagen präglas av kommunala arbetsuppgifter och såklart - vildsvinen. De som lever i flockar och som är hämndlystna på att människor i tidigare generationer har utrotat dem. Vildsvinen förstör åkrar och trädgårdar, men sysselsätter även en hel del människor - så som skyddsjägarna.

Det är krig. Människorna mot vildsvinen. Och det är kanske därför Ritve har tagit sig till Hornanäs, för att få bevittna dessa mystiska djur. Ritve tältar i skogen och är förberedd med kameran ifall de skulle vandra förbi.

Alla ser dem överallt. Glenn i sin trädgård, Arnold Falkberg, den berömda vildsvinsfotografen, som ser dem genom linsen och så Gittan som förbannar sig över hur de äter upp allt vete. Alla ser dem, men inte Ritve, som ger det att se dem sitt allt, men som endast lyckas få en glimt av dem i sina drömmar.

Mia har tagit sin stumma morfar till Siggalycke, en gammal folkskola i Hornanäs som han gått i som liten. Med hopp om att han ska börja prata och berätta sina historier om skolan försöker Mia väcka liv i minnen genom att rollspela som den gamla rektorn Ivar Sandberg och siggabarnen i skolan. Det känns som ett desperat sista försök om att få sin morfar tillbaka, innan det är för sent.

Som tidigare nämnt är boken väldigt vacker. Inte bara omslaget utan hela bokens format: att den är en liten hårdpärmad skatt som man kan sluka direkt men som kräver betänketid innan det lägger sig klarhet över den. Den är lyrisk i språket och en hel del är upp till läsaren själv att avgöra. Samtidigt som den har det lilla mystiska i sig, så är den ändå vardagen nerskriven i bokform.

Berättelsen består av tre trådar som löper parallellt och som nu och då tvinnas ihop, men är tre olika perspektiv på livet i Hornanäs. Det handlar till stor del om längtan bort från det man är. Som Ritve - ensamvarg som inte kan släppa tanken av flockdjuren. Glenn som väntar på domedagen, då istiden slår till och människosläktet dör ut. Mia längtar till en tid då siggabarn existerade och då hennes morfar fortfarande var en person som berättade.

 

”Sigga. Vildsvinet!

Vilket vildsvin? Mia, det är 1938. Det finns inga vildsvin i Småland, det är en anakronism.

Hon står där ute! Kom och titta.”

Vildsvin lämnar många öppna frågor när boken är slut. Jag önskar att den hade varit lite längre, men bäst är den nog säkert så här. Jag älskar hur hon med så få ord får fram en så målande och vacker roman. Men genom hela boken gömmer sig frågor jag skrivit längs marginalen: vem är skåningen som krockar? Talar morfar eller är det Mia som drömmer? Varför saknar Glenn Tove så mycket? Varför kan inte Ritve se vildsvinen? Och det är väl kanske inte ens vildsvin det handlar om.

 

 

 

Såhär upphör världen

 

Teirs nya roman är som tidigare något av en äktenskapsroman, fast mer som en familjeskildring den här gången. Den utspelar sig under en sommar i Österbotten, med Julia och Erik - paret som på senaste tiden krisat lite och som inte känns särskilt lyckliga. Och barnen, Alice och Anton - just fyllda 13 respektive 10 år, som för första gången upplever den finska naturen utanför ring 3.

Det handlar mycket om klimatkrisen eftersom granngården bebos av den neo-gröna rörelsen ”Aniara”, ledd av Chris och Marika. De som insett att ”slutet redan är här” och istället för att sopsortera sörjer jordens undergång med öppna relationer, och ceremonier på stranden med fallosliknande instrument. Det blir väldigt stereotypt, men det är inte det enda som kan klassas så.

Många av bokens recensioner har tagit upp den underliggande ruggiga stämningen, som att något kommer braka loss vilken sekund som helst. Men den kommer aldrig och det förblir ett anti-klimax. Det här beror på att det mest kartharsiska i berättelsen är inte tillräckligt för att jag ska dra upp knäna till hakan och undra hur det kommer sluta. Boken är i sin helhet en relativt behaglig historia, men när den väl är slut så minns man den inte. Den läggs inte på minnet, likasom Vinterkriget.

Jag hittar en handfull grejer som jag blir lite irriterad på. Ibland känns det som om Teir haft en lista med saker han vill ta upp, men inte vill fördjupa desto mer - bara kunna checka av sin mentala lista på ”saker som ska finnas med i en god roman”.

 

Som till exempel:

Varför får inte den kvinnliga litteraturvetaren och författaren Julia tala om författare eller böcker? Det sköts istället av den osäkra Anders, Eriks bror, som rest runt men inte hittat sig själv. Han läser Freud och Henry Parland och Chris läser Harry Martinsons Aniara.

Homosexualitet tas upp på det mest klassiska och stereotypa sätt: Marika har under sin studietid ”prövat på att vara lesbisk”- hon gick helt in i rollen men så träffade hon Chris och puts väck, så var det över.

Att Philip Teir verkar vara kulturmanlig och aningen halvbildad. (För att låna ett uttryck av Ebba Witt-Brattström.) Jag räknade alla referenser, eller namedrops, genom hela romanen. 10 manliga (åtminstone) och så 3 kvinnliga. Det känns lite som att han kanske vill visa att han är feminist genom att belysa Edith Södergran och Nina Björk, men det blir påklistrat. Likt Karl-Ove Knausgård kan det vara frågan om ett behov av att tillhöra ett sammanhang av manliga genier, därav dessa storartade referenser: herrarna i punkt ett och så T.S. Elliot, Pentti Linkola, David Cameron och några till.

Alice, den nyblivna trettonåringen, sexualiseras så fort hon fyllt tonår, vilket känns så otroligt tröttsamt-  kan inte litteraturen sluta sexualisera trettonåringar! På riktigt. (Ett annat exempel igen Knausgård med sin debutroman Ut ur världen.)

Han beskriver något lustiga, så kallade, erotiska detaljer. Som när Erik tänker på sin chef - naken med ridpiska och läderstövlar. Eller när han blir svartsjuk på Anders sommarflirt och föreställer sig ”Anders stora fläskiga kropp på hennes mörka siluett, att hon kom flera gånger och att han lade sin sats på hennes mage.” Inget ont om att skriva om sex, till exempel Hannele Mikaela Taivassalo gör det briljant i sin InTransit, men här fungerar det kanske inte riktigt lika väl.

Teir verkar också vilja fördjupa karaktären Anton, men i min läsning fungerar det inte. Det är som om han glömt hur det är att vara 10 år, eller att dagens tioåringar är annorlunda än på hans egen tid. Anton blir lillgammal och det känns bara konstigt att en tioåring säger saker som ”det var en sådan ansträngning att lära känna nya människor” eller att han kollar Youtube-klipp om amerikansk politik?

Något som också känns som ett mental-checklist-romanbygge är Teirs ambitioner att koppla inledning med avslutet. Så gör ju de stora grabbarna också, men Teirs sista mening ”...men de hade varit säkra i bilen hela tiden” känns aningen konstruerad. Han syftar på att i början av romanen hade Julia och Anton klarat sig undan ett hemskt åskväder genom att sitta i bilen och att de i slutet nästan krockar på vägen ner från Österbotten- men de hålls säkra i alla fall.

Philip Teir har ett flytande språk och skrivsätt. Det går snabbt att läsa och det finns inget förutom innehållsmässigt jag stör mig på. Vid några få ställen skrattade jag också nästan.

Trots att så gott som alla recensenter har hyllat Teirs Så här upphör världen, både i Sverige och i Finland, finns det skäl att påminna folk om att kulturmannen i Philip Teir inte behöver mer luft under vingarna. Boken må vara välskriven som helhet men behöver den verkligen prisas så här mycket?

Jag tänker åtminstone ägna mig åt att istället lyfta kulturkvinna i Lutz och läsa om Vildsvin, och så lägger jag tillbaka Såhär upphör världen i bokhyllan.

 

 

I samarbete med Schildts & Söderströms och Förlaget. Ikväll ses författarna på Nickens scen på Svenska Teatern. 

Jessica Henriksson
05.04.2017 kl. 17:44

Elden, leende - Henrika Ringbom

Den enda boken jag fick i julklapp i år var ”elden leende” av Henrika Ringbom. Jag hade aldrig hört om boken, jag hade inte läst författarens tidigare verk, jag hade, ja- ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av romanen. Ändå var det jag som valt ut den.

Det var en förvånansvärt tunn bok, endast kring 120 sidor, men det är inte den mest lättlästa boken heller, så det tog ett par dagar att läsa genom den. Romanen behandlar Henrika Ringboms eget liv, hur hon levt i en kaotisk vardag som präglats av hennes mor och mosters död, hennes äldsta barndomsvän bortgång, att hon själv blev diagnostiserad av samma sjukdom som krävde hennes mors liv, bröstcancer. Utöver detta blev hennes pappa akut sjuk, dement och till sist somnade även han in. Allt detta på ett lopp av tio år.

Allt kaos leder till en resa till Japan, en resa som Ringbom upplever kommer låta henne sämjas med hennes förflutna. Den egentliga kicken som fick henne att åka iväg var ett träsnitt av den japanske konstnären Hiroshige Fujieda, en avbildning av hårt arbetande bärare som pausade på en rastplats längs den legendariska vägen Tokaido, mellan Edo (Tokio) och Kyoto. Träsnittet återfinns även på insidan av pärmen.

Vi hoppar mellan resan i Japan och minnen och nutiden. Rytmen är lätt att följa med och språket utsökt. Dessutom får man veta kuriosa om Japan och den japanska kulturen. Visste ni till exempel om att det finns en mytologisk mårdhund som heter Tanuki i japansk folklore? Tanukin är känd för sina gigantiska pungar. Pungen kan blåsas upp och vikas till storleken av åtta tatamimattor. Den kan också bli ett regnskydd eller en båt. Tanukin kan förvandla sina pungar till ett landskap ”och ge sig ut på en proman i den håriga och rynkiga huden”. Eller de mytiska rävarna, som firar hemliga bröllop medan regnbågen står i skyn? En berättelse av Akira Kuwosawa innefattar dessa rävar och berättar om en liten pojke som mot lagarna springer ut i skogen för att se på rävarnas bröllop. Rävarna upptäcker honom och skvallrar för hans mamma. Mamman ger pojken en kniv och uppmanar honom att antingen be om ursäkt av rävarna eller ta sitt liv. Pojken ber om förlåtelse, och blir förlåten.

Denna roman är allt som allt en väldigt fin skildring av en oerhört stor sorg, av det japanska livet och mytologin, av bröstcancerns hjärnspöke och av att försonas med sig själv. En mycket fin berättelse som jag rekommenderar åt alla som haft det tungt, som vill njuta av en vackert skriven prosa och åt dem som är genuint intresserade av Japan. För vi får se mycket av Japan och av sorgen.

 

Henrika Ringbom har idag belönats med Samfundet De Nios pris för sin litterära gärning. Grattis! 

Rebecca Nordman
09.03.2017 kl. 16:16

Djävulen är en lögnare- Sara Razai

 

Romanen Djävulen är en lögnare (2016) blev den helsingforsiske Sara Razais andra efter debuten Jag har letat efter dig (2012), som i likhet med den nyutkomna romanen handlar om frågor om etnicitet, tillhörighet och religion. Djävulen är en lögnare är en berättelse om att vara borttappad och ensam i en värld full av möjligheter men också av hot och felaktiga val.

Romanen utspelar sig under en enda dag och börjar med två huvudpersoner, den sextonårige Meri som bott hela sitt liv i en bostad i Gårdsbacka och den sjuttonårige Hope som för tillfället bor i New Bell i Douala efter en mångårig vistelse i Finland. Efter en stund fylls berättelsen med Meris och Hopes respektive mammor, som i enlighet med sina döttrar har mycket gemensamt men också mycket som skiljer dem: det handlar om avvikande syner på till exempel religion och föräldraskap.

Till en början verkar det som om allt står stilla: Meri, som tappat bort sig efter att ha slutat högstadiet stänger in sig i sin bostad och lever genom sin mobil. Meris mamma Aina är tvungen att stanna hemma på grund av sin svartsjuka sambo. Hope i New Bell känner sig främmande och ensam efter att ha vuxit upp i Finland, medan hennes mamma Gloria försöker febrilt hitta en ny utväg till Europa efter att ha tvingats lämna Finland några år sedan. Under berättelsens gång börjar allt större och större brytningar, konflikter och vändningar ske, så att huvudpersonerna till slut tvingas göra den förändring som de förut har försökt sitt bästa för att undvika.

Bokens värld målas upp som kall och pessimistisk, speciellt för helsingforsiske Meri som blir tvungen att gå ut ur sin bostad efter att ha blivit barnvakt för sin grannes barn. Berättelsen handlar också mycket om ansvar och hur det fördelas i de två familjerna: då Meri bär nästan allt ansvar då det kommer till att överleva har Hope ingen möjlighet att bestämma över sitt eget liv. Här spelar också religionen en roll, eftersom både Aina och Gloria, flickornas mammor, har en stark anknytning till en gudom som de ändå tolkar på väldigt olika sätt. Aina använder sin gud för att undgå allt som har med ansvar eller svåra beslut att göra, medan Gloria jämför sig själv med bibliska personer för att orka med allt ansvar, även den del av det som borde tillhöra Hope.

Allt i allt är boken en riktig läsupplevelse som också väcker tankar. Den smått tröga och händelselösa början är bara en introduktion till ett äventyr av känslor, tankar och korta dyk till huvudpersonernas historia. Texten och berättelsen är lätta att följa med och Razai lämnar mycket rum åt egna tolkningar både om personernas psykologi och om deras människorelationer. På ett flytande och samtidigt obarmhärtigt vasst sätt lyckas Razai fånga upp vad det innebär att vara ung men inte helt vuxen: att klara sig men ändå inte riktigt trivas med att fixa livet ensam.

 

Bokvalet i inlägget är ett samarbete med Nordisk Kulturkontakt. Kom och träffa Sara Razai 1. februari - läs mer om evenemanget HÄR

Recensionen är även i samarbete med Förlaget. 

Julia Hämäläinen
21.01.2017 kl. 13:47

Hannele-Mikaela Taivassalo, In transit

När jag fick romanen visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Som alldeles för ung hade jag gett mig ett försök på en av författarens tidigare verk och kom aldrig längre än 100 sidor in i romanen innan den blev liggande på mitt golv. Men nu var det dags att ge Hannele Mikaela Taivassalo ett nytt försök, och jag blev verkligen inte besviken. Hennes senaste roman, In transit, fångade mig snabbt. Det blev en läsupplevelse som är svår att släppa.

In transit är en fantastisk berättelse om livets måsten och om att längta sig bort. Vi får resa genom tid och rum och uppleva bitar ur både Galadriels, Veras och Sems liv. Galadriel, Sems barnbarn, som inte vill slå rot och som drivs av både passionerad kärlek och av känslan att vilja uppleva så mycket hon bara kan. Vera, svägerska till Sem, som tänker sig tillbaka till sin ungdom och sina kärleks- och vänskapsförhållanden i Helsingfors. Sem själv ligger på sin dödsbädd i huset som binder dem alla ihop och tänker på sitt gångna liv och de val som fick honom att lämna Stockholm och den förbjudna kärleken.

Mycket handlar det just om det, den förbjudna kärleken. Om att älska fastän det kanske inte är rätt och att hitta balansen mellan att tillfredsställa sina egna begär och göra det som är rätt. Man måste arbeta, och dansa. Man måste göra sunda livsval, men man måste också göra det ens hjärta vill. Det blir även en fin skildring av att våga sig ut i den stora världen och pröva sina egna vingar, samtidigt som den lilla, trånga hemorten står och väntar på en. Om det vågade livet som må bära eller brista mot det trygga hemmet där allting är som det varit.

In transit är inte en bok för någon som behöver en röd tråd, en början en mittendel och ett slut, utan som läsare kastas man runt en hel del. Jag är övertygad om att en andra, en tredje och kanske till och med en fjärde läsning skulle få mig att inse nya saker om boken. Mycket står mellan raderna, och det tog länge för mig att inse hur alla människorelationer hänger ihop. Men om man bara låter boken föra en med sig så är det en fantastisk läsupplevelse. Taivassalo har ett både ett flytande och vackert språk som griper tag i en från första början och gör det svårt att sluta vända blad. Att det är lite rörigt ger sin egen charm. Liksom minnen så finns det inte alltid en kronologisk ordning. Man får helt enkelt dras med, och ibland fastnar man en längre stund på ett ställe, ibland inte. Det är helt enkelt en roman knyter sig fast i en. Då jag fick romanen och insåg hur lång den var undrade jag efter ett par kapitel hur den skulle orka hålla upp sig själv. Men det visade sig inte vara ett problem. Då det sista kapitlet kom emot var jag inte redo att släppa taget. Inte om den döende Sem, inte om den vilsna Galadriel och inte om Vera och hennes minnen. Det är verkligen karaktärer som växer på en.

Det här är inte en roman om att längta bort och komma fram. Det här är en roman om drivkraft. Om att drivas av olika saker och ständigt vara påväg någonstans. Eller i varje fall längta någon annanstans. Det är stora val, känslor och moraliska dilemman. Taivassalo bakar in stora teman som en del av personernas liv. Missfall, otrohet, begär och svek. På nästan 500 sidor hinner vi ta del av både stora och små berättelser ur våra huvudpersoners liv. Det här är inte en roman att läsa igenom lite ytligt. Det här är en roman att låta sig själv drunkna i.

 

Susanna Nygård
04.10.2016 kl. 16:09

Maria Turtschaninoff - Naondel

 

Det första jag log åt när jag började läsa boken var namnen. Åh, härliga namn som klingar Turtschaninoff. Kabira, Tihe, Renka-riket, Iskan, listan fylls på hastigt med bokens lopp. Med intresse fortsatte jag att läsa och hade faktiskt ingen aning om hur händelserna skulle bygga upp varandra. När man sedan började förstå vad för kedja av olycksaliga händelser det hade blivit kunde man bara försöka svälja den där stora klumpen i halsen och vända blad.

Jag log inte mycket under resten av bokens lopp.

Vi får följa med Kabira, en ung kvinna som blir förälskad i visirens son Iskan. I samband med det berättar Kabira om den magiska källan Anji, Renka-rikets väktare. Iskan och Kabira har en sexuell relation med varandra, och det tar inte länge förrän man får veta att Iskan egentligen bara utnyttjar Kabira för att få Anji för sig själv.  Och mycket snart lär han sig att använda Anjis kraft på ett ondskefullt sätt, och det är bara början på helvetet som kom att bli Kabiras liv.

Medan jag satt och bläddrade vidare i boken tänkte jag bland annat detta: Det här är definitivt ingen barnbok. Turtschaninoff sparar inte på ond död, våld i hemmet eller våld mot kvinnor i romanen. Det sistnämnda är ett genomgående tema under hela romanens lopp, där vi får lära känna ett antal kvinnor som på ett eller annat sätt hamnar i Iskans klor, stolta och starka kvinnor som i Iskans rike blir behandlade som sexleksaker, som barnafödare och, ja, som horor. Kabira, Garai, Orseola, Sulani, Estegi, Clarás och Iona heter flickorna som oftast tagits med våld från sina hemvärldar, och som på ett eller annat sätt knyter band mellan varandra under de tiotalsåren en del av dem tvingas leva i vad som påminde om ett dockhus.

Och ändå vet läsaren hur kraftfulla dessa kvinnor är, hur betydande deras kunskap och styrkor är, och därför blir man så arg, ledsen och frustrerad över hur de blir behandlade när man vet hurdan stor makt de haft i sina tidigare liv. En har varit krigare, en annan en drömväverska, en tredje en nomad som levt i samspel med naturen. En annan sak man blir frustrerad på är hur länge det tar för dem att komma på idén att fly. En del av dem har redan gett upp när ögonblicket kommer, och då känner man som läsare en stor glädje för dem, att de äntligen lyckats fly, allihopa.

Boken har ett jämnt, om än stundvis, trögt flyt, där författaren valt att gå in på djupet hos karaktärerna hellre än att späcka boken full av händelser. För att, ärligt talat, som en sexleksak är livet inte så spännande. Men det fanns ögonblick då jag bara ville läsa vidare, jag ville veta följderna av vissa händelser. Naondel är en välskriven och väluttänkt roman, där läsaren vet ungefär vad som kommer att hända, men inte alla detaljer, vilket boken är fullspäckad av. En mycket fin bok på alla sätt, som såväl tonårsflickor som tonårspojkar och vuxna kan läsa med njutning. Barn kan hålla sig borta från boken, den är trots allt så pass rå. Jag tycker definitivt att boken är värd uppmärksamhet och hoppas den blir lika framgångsrik som föregångaren Maresi.

Ps. Om du undrar varför boken heter Naondel måste du läsa boken. Ds.

Rebecca Nordman
27.09.2016 kl. 11:54

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi