Kalmars jägarinnor- Tove Folkesson

"En debut att bli golvad av" står det på framsidan av min pocketutgåva av Kalmars jägarinnor. Och det är inga förfinade lögner. Tove Folkesson debuterade år 2014 med denna roman, som är den första delen av en trilogi, och redan efter några sidor är jag såld.

Boken handlar om ett tjejkompisgäng som kallar sig själva för Kalmars jägarinnor. De gör allt för att vara tuffast i stan och verkar både intala sig själv att de är coolare än handbollstjejerna samtidigt som de i smyg lite vill vara som dem. Största delen av boken är en skildring av tjejernas ungdomsår, innan studenten och innan de måste gå sina skilda vägar. Huvudpersonen Eva får föra talan och romanen blir på sätt och vis hennes sätt att se tillbaka på den här tiden. Ett antal kapitel visar henne när hon har vuxit upp och spenderar sin sommar hos sin mormor.

Folkesson har ett väldigt lyriskt språk och texten har ett väldigt bra språk. Hon fångar skickligt in hur det känns att vara ung och dum, med alla känslor som snurrar i en ung flickas huvud. Trots att romanen mest handlar om hur Kalmars jägarinnor dricker och festar så lyckas hon fånga in allt det där andra som finns i bakgrunden. Osäkerheten i om ens kompisar verkligen finns där för en. Trasiga familjer. Killar, förhållanden och hur till synes bra förhållanden också har dåliga sidor. Killars krav på en. Hur det ibland är lättare att blunda för sanningen än att ta i tu med den. Hur lätt det är att bara gå med strömmen även om man ifrågasätter det man håller på med.

Jag blir alldeles tagen av den otroligt bra beskrivningen av ett ungt kompisgäng. Folkesson fångar hur det är att vela höra ihop, även om det blir självdestruktivt. Hur mycket lättare det är att bara höra ihop istället för att vara ensam. Då Eva går ett annat gymnasieprogram än de andra i KJ känner hon inte att hon kan tala om sin skola. Den är för nördig för att passa in i deras värld. Hon är en toppstuderande med höga betyg och samlar in en massa stipender och diplom. Men det är inte samma verklighet som den där hon dricker billigt vin och Absolut vodka. Tomheten och ångesten går att ta på, samtidigt som kompisarna betyder allt. För trots att det är destruktivt så har de varandra när något går fel. Och det går ofta fel.

Tove Folkesson är absolut ett namn att lägga på minnet. Sällan har jag läst så fina beskrivningar med ett så flytande språk. Du landar snabbt i boken och när du väl är inne är det svårt att släppa taget. Man blir en del av dem och deras slående mantra "Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga." Det är aldrig förutsägbart eller långtråkigt. Det är fantastiska beskrivningar av kompisförhållanden och gruppdynamik. Det går snabbt framåt och det sista kapitlet i boken band fint ihop allting. Ser fram emot att få lägga händerna på fortsättningen.

 

Susanna Nygård
20.02.2017 kl. 10:53

Oktober i Fattigsverige, Susanna Alakoski

Under hösten 2011 skriver författaren Susanna Alakoski dagbok. Efterdyningarna av ”Svinalängorna” och ”Håpas du trifs bra i fengelset” håller på att mattas av, men ämnet är långt ifrån färdigbehandlat av författaren. Hur skulle det kunna vara det? Vart hon än går blir hon uppmärksammad och påmind om de sociala skillnader som samhället inte lyckas avsystematisera. Hennes eget öde är en framgångssaga, men trots detta går hon fortfarande med ständiga magproblem som en påminnelse om att hennes identitet inte kan göra den klassresa hennes sociala ställning gjort. Det är ändå inte ett personligt upprättelsebehov dagboken fyller. Nej, den här boken är skriven för att läsas och för att ge upprättelse åt den som inte själv kan få sin röst hörd.

Svinalängorna och Fridhem finns hånfullt nog fortfarande kvar. Genom att besöka dessa platser tar Alakoski läsaren tillbaka till scener vi kan känna igen från hennes tidigare verk. Scener präglade av alkoholism, misshandel, sjukdom, fattigdom, skam… Alltid är slutdestinationen den samma. Skammen. Skam som konkretiserades av slitna manchesterbyxor med söndrig dragkedja. Samma byxor som man bar dag ut och dag in, sommar, vinter, vardag, högtid. I detta möte med barndomshemmet späds verkligheten visserligen inte ut med fiktion, utan med dokumenterade rapporter från sociala myndigheter som hälsar: ”Välkomna och ta del av familjen Alakoskis historia, en tragedi i fem akter”. Den lilla flickan som i Svinalängorna kallades Leena heter nu Susanna, och det här var hennes verklighet:

 

”Kl. 19.15 inkom den tioåriga dottern Susanna till polisen och uppgav att modern satt på en stol och blödde ur munnen. Hon svarade ej på tilltal”

”Hemhjälpen har aktualiserat behov av nya kläder. Framförallt underkläder, strumpor och byxor. Det gamla är urslitet. Familjeekonomin är för övrigt ansträngd. Bifall 200 kronor.”

”Dödsboets egna tillgångar har ej täckt begravningskostnaden.”

 

Likväl låter Alakoski läsaren följa henne i samtiden. I nuet håller hon föredrag, bjuder på familjemiddag och reser kors och tvärs genom Sverige, allt medan hon iakttar omgivningen, samlar kunskap och antecknar. Kontrasten är slående och ett ständigt upphov till Alakoskis inre konflikt. Den där bekväma värmen av ett tryggt hem finns nu i Alakoskis liv, vilket inte bara hon utan också läsaren tacksamt vilar huvudet mot. Som läsare utsätts man tidvis för ämnets glödheta brännpunkt och när man väl blivit svedd är det ofrånkomligen skönt att få ta avstånd från problematiken. Det är jobbigt att tänka på fattigdom, på sitt eget bristande engagemang och på att detta är faktiskt är verklighet.

Det är inte bitterhet som präglar Alakoskis oktoberdagbok. Inte heller revansch. Här är det snarare frågan om att ge en inblick i den fattigas värld och verklighet. Att lära känna fattigdomen. Det är inte vackert att se på, men det är inte heller så avskyvärt att man behöver vända bort blicken och låtsas som om man inte ser. Det behövs en röst, flera röster, som berättar om fattigdomen för att vi ska kunna förstå. En författare kan inte säga allt, och en läsare kan inte uppfatta allt. Genom orden kan vi ändå närma oss stigmat, och låta oss själva lära oss om det som vi inte vill och vågar utsätta oss för.

Alakoski skriver:

”Det finns fattigdomsforskning, hur kan den vara så osynlig?

Varför hör jag inte politikerna referera till den?

Detta säger jag, det tror jag bestämt, och biografin gör sig påmind under huden, som en klåda. Därför skriver jag, sätter jag ett papper mellan mig och de händelser kroppen minns och det akt- anteckningarna avslöjar. Det är så vi skapar berättelsen, som kanske är en biografi men som ändå bara är ett suddigt avtryck, ett avlägset sparkande. Berättelsen bottnar i mig som erfarenhet, och den dras samtidigt mot sin egen förvandling, bokstäverna söker sig bort, de skingras, och orden låter sig inte skrivas, de rinner mellan mina fingrar och jag kan inte fånga dem, de låter sig inte skrivas. Så jag skriver och skriver, varje gång något osagt är på väg att förtigas skriver jag.”

Under oktober 2016 läser jag Susanna Alakoskis ”Oktober i Fattigsverige”, en dagbok med iakttagelser om hur hösten i södra Sverige sakta förbyts till vinter, hur snålblåsten blir kallare och hur de hemlösa får allt svårare att hitta skydd. I Skåne är vädret mildare, och jag kan inte låta bli att tänka på hur vi här i Helsingfors den här tiden på året ligger några steg närmare vinterkölden. Hur många är det som i vinter hungrar, fryser, kanske till och med dör där ute?

Fattigdom är synligt för den som väljer att se, men fattigdom präglas inte bara inte bara av ekonomisk missgynnsamhet som syns utåt. Fattigdom är också en fråga om identitet och en känsla av att vara mindre värd som människa. En känsla som inte syns, men som leder till att destruktiva mönster upprepas. Räcker orden till för att synliggöra och förstå fattigdom? Eller ger vi upp och låter svedan sakta försvinna och det oskrivna rinna mellan fingrarna?

 

Fia Ikonen
27.10.2016 kl. 12:59

I sommar läste jag...

Någon gång under våren berättade en man, vars omdöme när det kommer till text jag verkligen litar på, om en bok som heter ”Never let me go” av Kazuo Ishiguro. Den här engelskspråkige mannen nämnde att boken ”absolutely wrecked me”. Jag blev genast intresserad och kollade upp boken. Jag lärde mig utantill dess exakta plats i bibliotekshyllan, så att jag visste var den var när jag väl tänkte läsa den. I augusti tog jag mig i kragen och lånade boken, satte mig ner och påbörjade en fantastisk läsestund.

Vi får följa med den nuförtiden vuxna Kathys berättelse om barndomen och uppväxten på den engelska internatskolan Hailsham. Eleverna studerade i ämnen som teckning, keramik och dikter i skolan, där det konstnärliga var det enda som gällde. En gång i månaden besökte en dam som kallades för madame skolan och samlade åt sig de finaste konstverken som eleverna skapat. Dem skulle hon föra till sitt galleri. Många elever talade om galleriet, det var nämligen en ära att få sitt konstverk inne på det. Men ingen visste ens vad galleriet egentligen var, eller varför deras konstverk ens samlades in.

Bit för bit lämnas små ledtrådar till läsaren vad för verklighet barnen lever i, och läsaren blir allt mer ivrig på att få veta vad det egentligen är för speciellt med eleverna på Hailsham. När Kathy till sist utexamineras ur Hailsham skickas hon vidare till The Cottages med sina två bästa vänner, Ruth och Tommy. Och det är där på The Cottages som verkligheten vecklar ut sig, ungdomarna ger sig iväg till utbildningen till det enda yrke som väntar dem: vårdare. Hela deras framtid är nämligen förutbestämd.

Först och främst måste jag belöna boken för det fenomenala språket. Jag tror jag aldrig läst en bok med sådana vackra beskrivningar på de mest enkla saker. Och då menar jag inte beskrivningar som tröttnar ut en, nej, sådana beskrivningar som till och med ett barn förstår. Det är så fint att läsa en så klar och sårbar text att jag vill läsa boken på nytt bara för den enkla sakens skull.

När vi ändå är inne på ämnet: karaktärsutvecklingen. Det är sällan jag stöter på en sådan välutvecklad karaktärsutveckling, alla kändes så äkta, så sårbara, så hemlighetsfyllda. Många små detaljer får en att blicka tillbaka på sin egen barndom och minnas olika situationer som var väldigt typiska för den ålderns barn. Här är det detaljerna som skapar karaktären, små saker som lätt kan glömmas bort eller förbises, men som utspelar den största faktorn till varför en karaktär väljer de besluten som styr mänskoförhållandena. Och en sak som boken verkligen vill berätta är kulturens makt över den enskilda mänskan.

Berättartekniken är en som jag inte tidigare stött på, en tillbakablick av en vuxen mänska i jag-form. Att komma in i berättelsen var lätt och jag riktigt njöt av sättet Ishiguro valde att berätta handlingen på.

En sak jag vill nämna är att jag älskade sättet boken behandlade ämnet sex. Jag har aldrig stött på ett sådant moget och ärligt sätt att tala om något som ofta är stereotypiserat, överdrivet och fyllt av fetischer.

Så, nu kan man fråga sig, var det så att romanen ”wrecked” mig? Ja och nej. Den var ingen snyftare, inga häftiga dödsfall eller kärlekstvistar som fick en att börja böla, utan snarare en långsam acceptans av saker man inte kan förändra. Jämför boken med en acceptans att en när och kär insjuknar i obotbar Alzheimers. Man kan förbanna ödet, man kan gråta över vad framtiden kommer föra med sig, men till slut måste man acceptera det och lära sig glädjas över tiden man fått vara med om tillsammans med personen. Lite så är hela boken.

Läs den ifall du har chansen. Det är det enda jag kan säga efter denna recension.

 

 

 

Bilden är tagen från förlagets hemsida.

Rebecca Nordman
23.08.2016 kl. 13:03

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi