Hannah Lutz, Vildsvin & Philip Teir, Såhär upphör världen

 

Jag fick böckerna i min hand för några veckor sedan och läste dem ganska direkt. De behövde mogna inombords innan jag kunde sätta mig ner och skriva, och sådant kan jag uppskatta med böcker; att man inte genast kanske förstår dem, men inser att det krävs lite tid för att kunna ta in allt. Böckerna är båda väldigt vackra, för en omslagsnörd är det eufori när förlagen ger ut sådana konstverk.

Författarna är i mina ögon som natt och dag, förutom att de har finlandssvenska rötter. Idag ges de båda ut i Finland och i Sverige, men Lutz har även publicerats i Danmark där hon bor. Både i Vildsvin och Teirs bok finns miljön och klimatet som teman i bakgrunden. Men hur är det möjligt att så olika författare skriver och ger ut böcker samtidigt med liknande teman? Och hur i all sin dar råkar det sig att de citerar samma Edith Södergran dikt? Slumpen- eller ligger det bara i luften?

 

Vildsvin

 

”Den grå suggan är den största, det är hon som leder flocken. Hon känner varje gräsplätt i landskapet, backarna och gårdarna, de andra följer henne i en stilla lunk genom tallskogen.”

På knappa 100 sidor målar Hannah Lutz fram den typiska småstadsromanen. Det är kanske ett finlandssvenskt drag, då även Kaj Korkea- Aho, Peter Sandström och Monika Fagerholm skrivit om sina trakter på ett lite mytiskt och mystiskt vis. Lutz trakter utspelar sig dock inte i Svenskfinland utan i Småland. Hornanäs, ett litet samhälle där vardagen präglas av kommunala arbetsuppgifter och såklart - vildsvinen. De som lever i flockar och som är hämndlystna på att människor i tidigare generationer har utrotat dem. Vildsvinen förstör åkrar och trädgårdar, men sysselsätter även en hel del människor - så som skyddsjägarna.

Det är krig. Människorna mot vildsvinen. Och det är kanske därför Ritve har tagit sig till Hornanäs, för att få bevittna dessa mystiska djur. Ritve tältar i skogen och är förberedd med kameran ifall de skulle vandra förbi.

Alla ser dem överallt. Glenn i sin trädgård, Arnold Falkberg, den berömda vildsvinsfotografen, som ser dem genom linsen och så Gittan som förbannar sig över hur de äter upp allt vete. Alla ser dem, men inte Ritve, som ger det att se dem sitt allt, men som endast lyckas få en glimt av dem i sina drömmar.

Mia har tagit sin stumma morfar till Siggalycke, en gammal folkskola i Hornanäs som han gått i som liten. Med hopp om att han ska börja prata och berätta sina historier om skolan försöker Mia väcka liv i minnen genom att rollspela som den gamla rektorn Ivar Sandberg och siggabarnen i skolan. Det känns som ett desperat sista försök om att få sin morfar tillbaka, innan det är för sent.

Som tidigare nämnt är boken väldigt vacker. Inte bara omslaget utan hela bokens format: att den är en liten hårdpärmad skatt som man kan sluka direkt men som kräver betänketid innan det lägger sig klarhet över den. Den är lyrisk i språket och en hel del är upp till läsaren själv att avgöra. Samtidigt som den har det lilla mystiska i sig, så är den ändå vardagen nerskriven i bokform.

Berättelsen består av tre trådar som löper parallellt och som nu och då tvinnas ihop, men är tre olika perspektiv på livet i Hornanäs. Det handlar till stor del om längtan bort från det man är. Som Ritve - ensamvarg som inte kan släppa tanken av flockdjuren. Glenn som väntar på domedagen, då istiden slår till och människosläktet dör ut. Mia längtar till en tid då siggabarn existerade och då hennes morfar fortfarande var en person som berättade.

 

”Sigga. Vildsvinet!

Vilket vildsvin? Mia, det är 1938. Det finns inga vildsvin i Småland, det är en anakronism.

Hon står där ute! Kom och titta.”

Vildsvin lämnar många öppna frågor när boken är slut. Jag önskar att den hade varit lite längre, men bäst är den nog säkert så här. Jag älskar hur hon med så få ord får fram en så målande och vacker roman. Men genom hela boken gömmer sig frågor jag skrivit längs marginalen: vem är skåningen som krockar? Talar morfar eller är det Mia som drömmer? Varför saknar Glenn Tove så mycket? Varför kan inte Ritve se vildsvinen? Och det är väl kanske inte ens vildsvin det handlar om.

 

 

 

Såhär upphör världen

 

Teirs nya roman är som tidigare något av en äktenskapsroman, fast mer som en familjeskildring den här gången. Den utspelar sig under en sommar i Österbotten, med Julia och Erik - paret som på senaste tiden krisat lite och som inte känns särskilt lyckliga. Och barnen, Alice och Anton - just fyllda 13 respektive 10 år, som för första gången upplever den finska naturen utanför ring 3.

Det handlar mycket om klimatkrisen eftersom granngården bebos av den neo-gröna rörelsen ”Aniara”, ledd av Chris och Marika. De som insett att ”slutet redan är här” och istället för att sopsortera sörjer jordens undergång med öppna relationer, och ceremonier på stranden med fallosliknande instrument. Det blir väldigt stereotypt, men det är inte det enda som kan klassas så.

Många av bokens recensioner har tagit upp den underliggande ruggiga stämningen, som att något kommer braka loss vilken sekund som helst. Men den kommer aldrig och det förblir ett anti-klimax. Det här beror på att det mest kartharsiska i berättelsen är inte tillräckligt för att jag ska dra upp knäna till hakan och undra hur det kommer sluta. Boken är i sin helhet en relativt behaglig historia, men när den väl är slut så minns man den inte. Den läggs inte på minnet, likasom Vinterkriget.

Jag hittar en handfull grejer som jag blir lite irriterad på. Ibland känns det som om Teir haft en lista med saker han vill ta upp, men inte vill fördjupa desto mer - bara kunna checka av sin mentala lista på ”saker som ska finnas med i en god roman”.

 

Som till exempel:

Varför får inte den kvinnliga litteraturvetaren och författaren Julia tala om författare eller böcker? Det sköts istället av den osäkra Anders, Eriks bror, som rest runt men inte hittat sig själv. Han läser Freud och Henry Parland och Chris läser Harry Martinsons Aniara.

Homosexualitet tas upp på det mest klassiska och stereotypa sätt: Marika har under sin studietid ”prövat på att vara lesbisk”- hon gick helt in i rollen men så träffade hon Chris och puts väck, så var det över.

Att Philip Teir verkar vara kulturmanlig och aningen halvbildad. (För att låna ett uttryck av Ebba Witt-Brattström.) Jag räknade alla referenser, eller namedrops, genom hela romanen. 10 manliga (åtminstone) och så 3 kvinnliga. Det känns lite som att han kanske vill visa att han är feminist genom att belysa Edith Södergran och Nina Björk, men det blir påklistrat. Likt Karl-Ove Knausgård kan det vara frågan om ett behov av att tillhöra ett sammanhang av manliga genier, därav dessa storartade referenser: herrarna i punkt ett och så T.S. Elliot, Pentti Linkola, David Cameron och några till.

Alice, den nyblivna trettonåringen, sexualiseras så fort hon fyllt tonår, vilket känns så otroligt tröttsamt-  kan inte litteraturen sluta sexualisera trettonåringar! På riktigt. (Ett annat exempel igen Knausgård med sin debutroman Ut ur världen.)

Han beskriver något lustiga, så kallade, erotiska detaljer. Som när Erik tänker på sin chef - naken med ridpiska och läderstövlar. Eller när han blir svartsjuk på Anders sommarflirt och föreställer sig ”Anders stora fläskiga kropp på hennes mörka siluett, att hon kom flera gånger och att han lade sin sats på hennes mage.” Inget ont om att skriva om sex, till exempel Hannele Mikaela Taivassalo gör det briljant i sin InTransit, men här fungerar det kanske inte riktigt lika väl.

Teir verkar också vilja fördjupa karaktären Anton, men i min läsning fungerar det inte. Det är som om han glömt hur det är att vara 10 år, eller att dagens tioåringar är annorlunda än på hans egen tid. Anton blir lillgammal och det känns bara konstigt att en tioåring säger saker som ”det var en sådan ansträngning att lära känna nya människor” eller att han kollar Youtube-klipp om amerikansk politik?

Något som också känns som ett mental-checklist-romanbygge är Teirs ambitioner att koppla inledning med avslutet. Så gör ju de stora grabbarna också, men Teirs sista mening ”...men de hade varit säkra i bilen hela tiden” känns aningen konstruerad. Han syftar på att i början av romanen hade Julia och Anton klarat sig undan ett hemskt åskväder genom att sitta i bilen och att de i slutet nästan krockar på vägen ner från Österbotten- men de hålls säkra i alla fall.

Philip Teir har ett flytande språk och skrivsätt. Det går snabbt att läsa och det finns inget förutom innehållsmässigt jag stör mig på. Vid några få ställen skrattade jag också nästan.

Trots att så gott som alla recensenter har hyllat Teirs Så här upphör världen, både i Sverige och i Finland, finns det skäl att påminna folk om att kulturmannen i Philip Teir inte behöver mer luft under vingarna. Boken må vara välskriven som helhet men behöver den verkligen prisas så här mycket?

Jag tänker åtminstone ägna mig åt att istället lyfta kulturkvinna i Lutz och läsa om Vildsvin, och så lägger jag tillbaka Såhär upphör världen i bokhyllan.

 

 

I samarbete med Schildts & Söderströms och Förlaget. Ikväll ses författarna på Nickens scen på Svenska Teatern. 

Jessica Henriksson
05.04.2017 kl. 17:44

Djävulen är en lögnare- Sara Razai

 

Romanen Djävulen är en lögnare (2016) blev den helsingforsiske Sara Razais andra efter debuten Jag har letat efter dig (2012), som i likhet med den nyutkomna romanen handlar om frågor om etnicitet, tillhörighet och religion. Djävulen är en lögnare är en berättelse om att vara borttappad och ensam i en värld full av möjligheter men också av hot och felaktiga val.

Romanen utspelar sig under en enda dag och börjar med två huvudpersoner, den sextonårige Meri som bott hela sitt liv i en bostad i Gårdsbacka och den sjuttonårige Hope som för tillfället bor i New Bell i Douala efter en mångårig vistelse i Finland. Efter en stund fylls berättelsen med Meris och Hopes respektive mammor, som i enlighet med sina döttrar har mycket gemensamt men också mycket som skiljer dem: det handlar om avvikande syner på till exempel religion och föräldraskap.

Till en början verkar det som om allt står stilla: Meri, som tappat bort sig efter att ha slutat högstadiet stänger in sig i sin bostad och lever genom sin mobil. Meris mamma Aina är tvungen att stanna hemma på grund av sin svartsjuka sambo. Hope i New Bell känner sig främmande och ensam efter att ha vuxit upp i Finland, medan hennes mamma Gloria försöker febrilt hitta en ny utväg till Europa efter att ha tvingats lämna Finland några år sedan. Under berättelsens gång börjar allt större och större brytningar, konflikter och vändningar ske, så att huvudpersonerna till slut tvingas göra den förändring som de förut har försökt sitt bästa för att undvika.

Bokens värld målas upp som kall och pessimistisk, speciellt för helsingforsiske Meri som blir tvungen att gå ut ur sin bostad efter att ha blivit barnvakt för sin grannes barn. Berättelsen handlar också mycket om ansvar och hur det fördelas i de två familjerna: då Meri bär nästan allt ansvar då det kommer till att överleva har Hope ingen möjlighet att bestämma över sitt eget liv. Här spelar också religionen en roll, eftersom både Aina och Gloria, flickornas mammor, har en stark anknytning till en gudom som de ändå tolkar på väldigt olika sätt. Aina använder sin gud för att undgå allt som har med ansvar eller svåra beslut att göra, medan Gloria jämför sig själv med bibliska personer för att orka med allt ansvar, även den del av det som borde tillhöra Hope.

Allt i allt är boken en riktig läsupplevelse som också väcker tankar. Den smått tröga och händelselösa början är bara en introduktion till ett äventyr av känslor, tankar och korta dyk till huvudpersonernas historia. Texten och berättelsen är lätta att följa med och Razai lämnar mycket rum åt egna tolkningar både om personernas psykologi och om deras människorelationer. På ett flytande och samtidigt obarmhärtigt vasst sätt lyckas Razai fånga upp vad det innebär att vara ung men inte helt vuxen: att klara sig men ändå inte riktigt trivas med att fixa livet ensam.

 

Bokvalet i inlägget är ett samarbete med Nordisk Kulturkontakt. Kom och träffa Sara Razai 1. februari - läs mer om evenemanget HÄR

Recensionen är även i samarbete med Förlaget. 

Julia Hämäläinen
21.01.2017 kl. 13:47

Karolina Ramqvist, Det är natten

 

Det är torsdag eftermiddag första dagen av Göteborgs bokmässa och jag försöker bana mig fram genom människomassorna när jag plötsligt hör någon säga: ”Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej”. Påståendet får mig att stanna upp. Det är Margaret Atwood som sagt så. Fast den som nu talade var Karolina Ramqvist, med anledning att Nordstedts just gett ut hennes essä Det är natten.

Det är natten inleds med orden ”Jag skulle skriva ett anförande om min nya bok”. Ramqvist sitter vid sitt skrivbord i sin stökiga lägenhet och försöker skriva, utan framgång. Sängen är obäddad, hyllorna dammiga, på golvet ligger barnens leksaker. Utanför finns morgonen och världen som vaknar upp, inne i lägenheten är det stilla, kvavt, som att natten inte släppt taget riktigt än. Det är den enkla inledande meningen som utgör konflikten i texten: det är svårigheten att skriva om det man skrivit som Ramqvist beskriver.

Hon är inte den första som gjort det och det vet hon. Namnet på boken anspelar på ett stycke ur Margurite Duras Att skriva, medan underrubriken Författaren och den som skriver hänvisar till det Bodil Malmsten sagt om glappet mellan författarrollen och den skrivande personen. Den som skriver är alltså någon annan än författaren, som uppstår först efteråt och är en roll som tilldelas den skrivande personen utifrån. Ramqvist refererar även till Virgina Woolf och Märta Tikkanen, och Margaret Atwood och ankan såklart. Vi rör oss alltså bland stora namn och teman. Texten är stilren, stundvis vacker, ibland (ganska ofta) full av vånda. Bilden av författaren som sitter på uteserveringar eller i flådiga ljusa vindskamrar och radar vackra ord på rad går som förväntat inte i uppfyllelse. Istället framställs hon som någon som irrar runt i pyjamas till långt in på dagen och förgäves kämpar med halvtomma Word-dokument. Fast det är i och för sig en klyscha det med.

Men varför skriva om något som skrivits om så många gånger förut? Vad är det som fortsätter fascinera författare till detta navelskådande. Och kanske framförallt ­– vad är det som får läsaren att vilja läsa det? Det är natten är på många sätt paradoxal. Ramqvist skriver om varför det inte går att skriva om det som skrivits (uppenbarligen gick det). Det är också motstridigt att hon genomgående beskriver sina antipatier mot att tala om sig själv i förhållande till sina verk, samtidigt som det är just det hon därmed skrivit om.

Det är natten ger inga (enkla) svar på de frågor den ställer. Efter 80 sidor konstateras det närmast banalt: ”Jag skriver för att skriva”, vilket i sig ställer mera frågor än det besvarar, förirrar sig in i det dunkla som är döljer sig bakom upphovet till texterna, rakt in i natten.

Eller kanske det egentligen är det enklaste svaret av dem alla, lite på samma sätt som det där med ankleverpastejen. 

 

Kaneli Johansson
05.10.2016 kl. 22:35

Maria Turtschaninoff - Naondel

 

Det första jag log åt när jag började läsa boken var namnen. Åh, härliga namn som klingar Turtschaninoff. Kabira, Tihe, Renka-riket, Iskan, listan fylls på hastigt med bokens lopp. Med intresse fortsatte jag att läsa och hade faktiskt ingen aning om hur händelserna skulle bygga upp varandra. När man sedan började förstå vad för kedja av olycksaliga händelser det hade blivit kunde man bara försöka svälja den där stora klumpen i halsen och vända blad.

Jag log inte mycket under resten av bokens lopp.

Vi får följa med Kabira, en ung kvinna som blir förälskad i visirens son Iskan. I samband med det berättar Kabira om den magiska källan Anji, Renka-rikets väktare. Iskan och Kabira har en sexuell relation med varandra, och det tar inte länge förrän man får veta att Iskan egentligen bara utnyttjar Kabira för att få Anji för sig själv.  Och mycket snart lär han sig att använda Anjis kraft på ett ondskefullt sätt, och det är bara början på helvetet som kom att bli Kabiras liv.

Medan jag satt och bläddrade vidare i boken tänkte jag bland annat detta: Det här är definitivt ingen barnbok. Turtschaninoff sparar inte på ond död, våld i hemmet eller våld mot kvinnor i romanen. Det sistnämnda är ett genomgående tema under hela romanens lopp, där vi får lära känna ett antal kvinnor som på ett eller annat sätt hamnar i Iskans klor, stolta och starka kvinnor som i Iskans rike blir behandlade som sexleksaker, som barnafödare och, ja, som horor. Kabira, Garai, Orseola, Sulani, Estegi, Clarás och Iona heter flickorna som oftast tagits med våld från sina hemvärldar, och som på ett eller annat sätt knyter band mellan varandra under de tiotalsåren en del av dem tvingas leva i vad som påminde om ett dockhus.

Och ändå vet läsaren hur kraftfulla dessa kvinnor är, hur betydande deras kunskap och styrkor är, och därför blir man så arg, ledsen och frustrerad över hur de blir behandlade när man vet hurdan stor makt de haft i sina tidigare liv. En har varit krigare, en annan en drömväverska, en tredje en nomad som levt i samspel med naturen. En annan sak man blir frustrerad på är hur länge det tar för dem att komma på idén att fly. En del av dem har redan gett upp när ögonblicket kommer, och då känner man som läsare en stor glädje för dem, att de äntligen lyckats fly, allihopa.

Boken har ett jämnt, om än stundvis, trögt flyt, där författaren valt att gå in på djupet hos karaktärerna hellre än att späcka boken full av händelser. För att, ärligt talat, som en sexleksak är livet inte så spännande. Men det fanns ögonblick då jag bara ville läsa vidare, jag ville veta följderna av vissa händelser. Naondel är en välskriven och väluttänkt roman, där läsaren vet ungefär vad som kommer att hända, men inte alla detaljer, vilket boken är fullspäckad av. En mycket fin bok på alla sätt, som såväl tonårsflickor som tonårspojkar och vuxna kan läsa med njutning. Barn kan hålla sig borta från boken, den är trots allt så pass rå. Jag tycker definitivt att boken är värd uppmärksamhet och hoppas den blir lika framgångsrik som föregångaren Maresi.

Ps. Om du undrar varför boken heter Naondel måste du läsa boken. Ds.

Rebecca Nordman
27.09.2016 kl. 11:54

I sommar läste jag...

 

Som väldigt många andra den här sommaren. Mitt instagramflöde bågnade av bilder på den här pärmen. Tills slut gav jag upp för grupptrycket och lyssnade igenom den på cirkus tre arbetsdagar + pendeltid. 

Boken handlar om Maja, nyss fyllda arton år, som blir inblandad i en skolskjutning på Djursholm. Djursholm är kanske det sista stället som folk tror att en skolskjutning skulle ske på, det är nämligen ett väldigt förmöget område precis utanför Stockholm. Här har det bott förnäma familjer sedan förra sekelskiftet, bl.a Strindberg försökte sig på området en vinter- sedan tröttnade han.

Maja är tillsammans med Sebastian, son till Sveriges rikaste man. Sebastian och resten av klassen skjuts ihjäl, kvar blir endast Maja. Hon hamnar i en tromb av rättegångsprocesser, artiklar om hur hon planerat attacken med sin pojkvän och hur hon är Sveriges farligaste tonåring, samtidigt som hon är otroligt ensam och inte fått tala med sin familj på många många månader.  

Maja är den snälla, helylletjejen med en liknande bästa kompis (om än lite ytligare) Amanda. Sebastian är problem. Han är hatad av sin far och har medelsvåra drogproblem. Han är smutsig rik och ganska dryg. I klassen finns även Samir, som pendlar från förorten till Djursholms allmänna gymnasium för att en dag kunna klättra på den socioekonomiska stegen. Det ingår rasism och utanförskap blandat med snorkiga rikemansungar genom hela boken. Det varvas med kärlek, sex, yachtfester och familjegräl. 

Boken är skriven ur Majas perspektiv, men man får inte hela bilden direkt, utan den ges bit-för-bit. Stundvis uppfattas berättaren som opålitlig, av den anledningen att man inte har all information. 

Den klassas som thriller, rättegångsthriller, men det håller jag inte med om. Jag fann den inte svår att släppa, jag fann den inte skrämmande eller rysande som en thriller borde vara. Vad är ens en rättegångsthriller? Är det att man inte vet vad som kommer hända förrän sista kapitlet? Ja, men då är Störst av allt absolut en rättegångsthriller. Man har inte all information eller alla pusselbitar förrän slutet av boken och kan därmed inte veta vad som kommer ske. Händelseförloppet är inte linjärt, det hoppar mellan nutid och dåtid. Hon ser tillbaka på den ödesdigra dagen och även till när hon och Sebastian började dejta, berättar om klassens uppbyggnad och personligheter, om hur hon blev som hon blev och varför kvällen före dramat var så viktig. 

Romanen är värd att läsa. Verkligen, jag gillade stuket. Det kändes som en fräsch fläkt bland alla deckare och mordutredningar. Malin Persson Giolito ger Maja en trovärdig tonårsröst som inte är klyschig eller fånig. Den känns väldigt kall ibland, som om Maja inte riktigt bryr sig- men ju längre boken skrider- desto mer förstår man henne. Hon växer defintivt som karaktär, medan andra sakta men säkert bleknar.

Hinner du inte läsa den? Lyssna på den som jag gjorde! Det gick smärtfritt och smidigt, samtidigt som man gör något annat. Gå på promenad med Maja i öronen eller diska? Hur du än gör, läs boken! 

 

Bilden är tagen från förlagets hemsida.

Jessica Henriksson
09.08.2016 kl. 16:57

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi