Tove, Selma, Märta, Ebba, Liv. Kulturkvinnor att umgås med, i bokform eller face-to-face, på kvinnodagen.

 

Igår såg jag Tove på Svenska Teatern.
Jag läste nyligen igenom Ebbas och Märtas böcker ännu en gång.
Tidigare i veckan talade vi på uni om kulturmannen i Selma Lagerlöfs Löwensköldstrilogi. Jag får en känsla av att jag plötsligt vaknar till och finner mig själv mitt i ett hav av kulturkvinnor, ett hav där det stormar hårt, men där det inte finns någon risk att jag skulle drunkna, för det här är ett hav som bär mig. (Kulturkvinnan är alltså en trevlig filur till skillnad från kulturmannen – mer om det kan ni läsa i Ebba Witt-Brattströms “Kulturmannen och andra texter” (2016) ifall ni blev nyfikna.)

 

Jösses Amalia vilken bok! tänkte jag när jag slog igen Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978). Boken är fullständigt drypande av kärlek. Diktjagets vilja att älska finns likt en inandning vid varje sida – inte likt en utandning, som Henriks alkoholstinkande bakisandedräkt. Men boken är förstås också en skildring av en förhållandestruktur där mannen inte tål att kvinnan också är framgångsrik och där kvinnan lever under förtryck: där hon gör allt från att putsa spyor till att bortförklara alkoholismen, från att ta hand om barnen och hemmet och bli bedragen till att bli slagen och förminskad. Jag hade läst uttdrag ur boken tidigare under mina studier men aldrig hunnit njuta av den från pärm till pärm. “Det är storslagen text. Den är fenomenal.” menar Liv Strömquist – som förövrigt också skriver skarpsynta och underhållande feministiska verk i serieform, läs dem - i sitt förord till den nya upplagan. Hon skriver hur hon och hennes syster upplevde att boken handlade om dem även om de var 20-nånting och deras största bekymmer var att hitta pengar till cigg. Märta skriver om “allt det som hålls hemligt, det vi skäms över och försöker dölja, men som nästan alla människor har erfarenhet av.” samtidigt som texten är “framsynt” och “rymmer (…) visioner” – och visionen är förstås den att stå sida vid sida, stå i bredd, att få och kunna leva jämlikt både på ett professionellt och privat plan: att få älska jämlikt helt enkelt.

Jag, som ung kvinna som ofta befinner mig i kulturlivets olika rum, vill inget hellre än att där få existera med mina medmänniskor på lika villkor: oberoende av det kön någon tycker jag tillhör. Med Märtas ord kan det låta det såhär:

                                 Min månadslön

                                 förtjänar du ihop

                                 en eftermiddag

                                 medan du solar dej på garden

 

                                 Mina åsikter

                                 kan du inte ta reda på

                                 för det går inte att överrösta dej

                                 när du utlägger dina egna                                            

Som heterokvinna vill jag inget hellre än att vi existerar som människor också inom hemmets fyra väggar, inte som kön.

                                  När du i alla år

                                  utan att nånsin märka det

                                  har mej att ensam bära

                                  ansvaret och soporna

                                  har kärlek svårt

                                  att leva         

Jag kan inte annat än att hålla med Liv, den här boken känner jag igen mig i.

Århundradets kärlekskrig (2016) är en systerroman till Århundradets kärlekssaga. Som titeln låter förstå är det här frågan om en krigsberättelse – en maktutövning med härskartekniker och destruktivitet i punktromanform. En hommage till August Strindberg, som startade traditonen att skildra stormiga äktenskap och Märta Tikkanen. 38 år efter Märtas saga bryter kriget ut kunde man kanske säga. Fast egentligen har kriget pågått hela tiden, både före och efter. Det blir väl till krig speciellt då kvinnor väljer att skriva om de här ämnena, på det här sättet: rakt på sak och utan censur.

I och med att Ebbas forum är en punktroman där hon och han talar med varandra gör hon det möjligt för läsaren att också lära känna honom och hans attityder och tankar. Som till exempel:

                                 Hon sa:

                                 Du talar om ett förbund mellan oss.

                                 Men dess ändamål är

                                 att ge legitimitet åt

                                 brandingkonceptet elitgubbe

                                 med feministisk gisslan.

                                 (…)

                                 Han sa:

                                 (…)

                                 Jag känner för feministaspekten

                                 ungefär som du känner

                                 för min styrlseverksamhet

                                 om du försöker föreställa dig det.

Hos Märta vet vi att det är Henrik diktjaget talar till och vi hör honom indirekt, men han kommer inte till tals, och Henrik färgas klart av diktjagets tankar och känslor för honom. Han är i Ebbas bok utlämnad åt sitt eget öde, på gott och ont, men mest på ont faktiskt, och det gör tempot och diskussionerna mycket mer hetska. Det är smärtfullt när hon gång på gång försöker nå honom medan han inte gör annat än generaliserar och pratar runt ämnet:

                                 Han sa:

                                 (…)

                                 Jag hoppas inte

                                 på någonting alls.

                                 Inte ens att du ska förstå

                                 och respektera mig.

 

                                 Men jag måste ändå försöka.

                                 Jag vädjar om stillestånd.

 

                                 Hon sa:

                                 Jag vill inget hellre.

                                 Om jag bara vågade tro

                                 att din ånger är uppriktig.

 

                                 Han sa:

                                 Skuldfrågan är ointressant.

                                 Damerna tjatar alltid om den.

När hon sedan säger att hon med glädje förlåter honom för allt, “Det enda du måste göra är att be mig om förlåtelse” svarar han med ett “Jag måste ingenting”, och jag tar ett djupt andetag. Ebbas bok är inte kärleksdrypande och hoppfull. Den är full av tungmod och spillror, men är ändå som Märtas en stor del av att förstå vem jag som kvinna är och kan vara.

Nu på onsdagen, den åttonde mars, är det internationella kvinnodagen och jag ska fungera som moderator under ett litteratursamtal mellan Ebba och Märta. Jag. Litteraturvetare in the making i och för sig, men fortfarande en nybörjare när det kommer till så mycket. Sprutsvett och andnöd är bara förordet, men på samma gång känner jag mig lugnare än jag brukar inför framträdanden – en absurd känsla av dessa motpoler. Men det beror på att jag vet att jag kommer att sitta där tillsammans med kvinnor som kämpat för samma saker långt innan mig, som jag och mina systrar gör nu. Jag vet att där finns en längtan och strävan efter att stå i bredd - ett uttryck som Märta myntat i sin bok och som Ebba plockat upp av henne, och som för mig blivit sinnebilden för mänsklig feministisk gemenskap.

Vi firar inte kvinnodagen. Vi önskar varandra ork att kämpa vidare. Vi tar det utrymme vi skulle behöva få varje dag för att, bland annat(!), synliggöra kulturmannen för att i förlängningen synas mer själv. Ni vet, han kulturmannen, han som bara läser manliga författare, umgås homosocialt, finner sig själv lite för mycket bättre än sina kvinnliga kolleger, som inte går att överrösta och som rätt ofta tycker att det är lite synd om honom, något som bottnar i att han borde inse sina privilegier men ofta vägrar göra det. Han och Henrik ska inte dyrkas som alla Strindbergare och Brandesar innan honom. Han ska avslöjas och avidoliseras så att också berättelser som Toves, Selmas, Livs, Märtas och Ebbas - som inte handlar om det manliga geniet och det “manliga varandet som allmänmänsklighet”- att berättelser som deras ska få bryta sig igenom mediabruset och också bli berättelser om mänsklighet och inte reduceras till kvinnolitteratur eller minoritetslitteratur av olika slag.

Kom gärna och lyssna på samtalet mellan Ebba och Märta. De är kvinnor som greppat kulturmannen i skjortkragen och sagt vad de tycker. De är kvinnor som vågat och vågar älska och som ger mig ork att kämpa vidare. De har gett mig och mina systrar något att hämta kraft ur och bygga vidare på.

Ebba och Märta kommer att diskutera om sina verk och sina tankar på kvinnodagen, onsdagen den åttonde mars klockan 17, på Nordisk kulturkontakt på Kajsaniemigatan 9. Hoppas vi ses där och att du kommer dit för att stå i bredd. Här är länken till evenemanget: https://www.facebook.com/events/386498708350764/

 

Madeleine Forsén

Litteraturvetare, feminist och hoppfullt villig att älska

 

Århundradets kärlekssaga är utgiven av Schildts och Söderströms och trycktes som nyupplaga 2015. Århundradets kärlekskrig är utgiven av Norstedts. Båda böckerna finns att låna på Nordisk kulturkontakt, likaså “Kulturmannen och andra texter”, Tove Janssons böcker och seriealbum av Liv Strömquist. Inlägget är ett samarbete med Nordisk kulturkontakt.

Madeleine Forsén
05.03.2017 kl. 14:04

Karolina Ramqvist, Det är natten

 

Det är torsdag eftermiddag första dagen av Göteborgs bokmässa och jag försöker bana mig fram genom människomassorna när jag plötsligt hör någon säga: ”Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej”. Påståendet får mig att stanna upp. Det är Margaret Atwood som sagt så. Fast den som nu talade var Karolina Ramqvist, med anledning att Nordstedts just gett ut hennes essä Det är natten.

Det är natten inleds med orden ”Jag skulle skriva ett anförande om min nya bok”. Ramqvist sitter vid sitt skrivbord i sin stökiga lägenhet och försöker skriva, utan framgång. Sängen är obäddad, hyllorna dammiga, på golvet ligger barnens leksaker. Utanför finns morgonen och världen som vaknar upp, inne i lägenheten är det stilla, kvavt, som att natten inte släppt taget riktigt än. Det är den enkla inledande meningen som utgör konflikten i texten: det är svårigheten att skriva om det man skrivit som Ramqvist beskriver.

Hon är inte den första som gjort det och det vet hon. Namnet på boken anspelar på ett stycke ur Margurite Duras Att skriva, medan underrubriken Författaren och den som skriver hänvisar till det Bodil Malmsten sagt om glappet mellan författarrollen och den skrivande personen. Den som skriver är alltså någon annan än författaren, som uppstår först efteråt och är en roll som tilldelas den skrivande personen utifrån. Ramqvist refererar även till Virgina Woolf och Märta Tikkanen, och Margaret Atwood och ankan såklart. Vi rör oss alltså bland stora namn och teman. Texten är stilren, stundvis vacker, ibland (ganska ofta) full av vånda. Bilden av författaren som sitter på uteserveringar eller i flådiga ljusa vindskamrar och radar vackra ord på rad går som förväntat inte i uppfyllelse. Istället framställs hon som någon som irrar runt i pyjamas till långt in på dagen och förgäves kämpar med halvtomma Word-dokument. Fast det är i och för sig en klyscha det med.

Men varför skriva om något som skrivits om så många gånger förut? Vad är det som fortsätter fascinera författare till detta navelskådande. Och kanske framförallt ­– vad är det som får läsaren att vilja läsa det? Det är natten är på många sätt paradoxal. Ramqvist skriver om varför det inte går att skriva om det som skrivits (uppenbarligen gick det). Det är också motstridigt att hon genomgående beskriver sina antipatier mot att tala om sig själv i förhållande till sina verk, samtidigt som det är just det hon därmed skrivit om.

Det är natten ger inga (enkla) svar på de frågor den ställer. Efter 80 sidor konstateras det närmast banalt: ”Jag skriver för att skriva”, vilket i sig ställer mera frågor än det besvarar, förirrar sig in i det dunkla som är döljer sig bakom upphovet till texterna, rakt in i natten.

Eller kanske det egentligen är det enklaste svaret av dem alla, lite på samma sätt som det där med ankleverpastejen. 

 

Kaneli Johansson
05.10.2016 kl. 22:35

Therese Bohman, Aftonland

 

 

I den perfekta miljön, vid sjön och framför den sprakande brasan, slukade jag Therese Bohmans tredje roman. Det enda okonventionella var det faktum att jag läste boken på mobilen och tvingades fantisera fram sidornas prasslande.

Karolina Andersson, bokens huvudkaraktär, går efter titeln professor i konstvetenskap på Stockholms universitet. Hon har nyligen separerat från sin långtida sambo och bor nu i en sunkig lägenhet på Södermalm. Hon drömmer mardrömmar om Finlandsbåtar som krossar Stockholm och kämpar med att hitta sitt nästa steg i livet. Hon ligger med sin chef på DN, den snygge danska (gifta) mannen, hon ibland skriver kolumner för. 

Samtidigt stiftar hon en ny bekantskap med sin doktorand, en ung kille med ett entusiastiskt men ganska ofokuserat lynne. Han har kommit över en bunt intressanta fakta om en bortglömd svensk konstnär som hade kontakter i Berlin. Karolina finner hans idéer intressanta men ställer sig ändå kritisk, som det sig bör för en professor. 

Boken är fylld av begär i olika former. Hon har begärt karriären hela sitt liv och jämfört med andra hon växte upp med har hon inte lagt familjelivet först. Nu ensam i sin lägenhet inser hon att det kan vara för sent och velar om vad hon egentligen värdesätter i livet. Vill hon ha någon att fira kanelbullens dag med eller vill hon fokusera konsten och karriären? 

Jag slukade som sagt boken och vill i princip läsa den igen- vilket är rätt ovanligt för mig. Bohman har ett så precist sätt att beskriva tankar och känslor och persongalleriet i boken känns som det kunde vara verkligt. Älskade kopplingarna mellan Stockholms universitet och kulturelit, konstvärlden och journalistiken. Boken var samtidigt så intellektuell men också skvallerframkallande- ville ju googla DN:s kulturredaktör efteråt men insåg ju sen att den snygge dansken är fiktiv. 

Aftonland nominerades till årets Augustpris, men vann tyvärr inte. 

Jessica Henriksson
25.12.2016 kl. 11:13

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi