Oktober i Fattigsverige, Susanna Alakoski

Under hösten 2011 skriver författaren Susanna Alakoski dagbok. Efterdyningarna av ”Svinalängorna” och ”Håpas du trifs bra i fengelset” håller på att mattas av, men ämnet är långt ifrån färdigbehandlat av författaren. Hur skulle det kunna vara det? Vart hon än går blir hon uppmärksammad och påmind om de sociala skillnader som samhället inte lyckas avsystematisera. Hennes eget öde är en framgångssaga, men trots detta går hon fortfarande med ständiga magproblem som en påminnelse om att hennes identitet inte kan göra den klassresa hennes sociala ställning gjort. Det är ändå inte ett personligt upprättelsebehov dagboken fyller. Nej, den här boken är skriven för att läsas och för att ge upprättelse åt den som inte själv kan få sin röst hörd.

Svinalängorna och Fridhem finns hånfullt nog fortfarande kvar. Genom att besöka dessa platser tar Alakoski läsaren tillbaka till scener vi kan känna igen från hennes tidigare verk. Scener präglade av alkoholism, misshandel, sjukdom, fattigdom, skam… Alltid är slutdestinationen den samma. Skammen. Skam som konkretiserades av slitna manchesterbyxor med söndrig dragkedja. Samma byxor som man bar dag ut och dag in, sommar, vinter, vardag, högtid. I detta möte med barndomshemmet späds verkligheten visserligen inte ut med fiktion, utan med dokumenterade rapporter från sociala myndigheter som hälsar: ”Välkomna och ta del av familjen Alakoskis historia, en tragedi i fem akter”. Den lilla flickan som i Svinalängorna kallades Leena heter nu Susanna, och det här var hennes verklighet:

 

”Kl. 19.15 inkom den tioåriga dottern Susanna till polisen och uppgav att modern satt på en stol och blödde ur munnen. Hon svarade ej på tilltal”

”Hemhjälpen har aktualiserat behov av nya kläder. Framförallt underkläder, strumpor och byxor. Det gamla är urslitet. Familjeekonomin är för övrigt ansträngd. Bifall 200 kronor.”

”Dödsboets egna tillgångar har ej täckt begravningskostnaden.”

 

Likväl låter Alakoski läsaren följa henne i samtiden. I nuet håller hon föredrag, bjuder på familjemiddag och reser kors och tvärs genom Sverige, allt medan hon iakttar omgivningen, samlar kunskap och antecknar. Kontrasten är slående och ett ständigt upphov till Alakoskis inre konflikt. Den där bekväma värmen av ett tryggt hem finns nu i Alakoskis liv, vilket inte bara hon utan också läsaren tacksamt vilar huvudet mot. Som läsare utsätts man tidvis för ämnets glödheta brännpunkt och när man väl blivit svedd är det ofrånkomligen skönt att få ta avstånd från problematiken. Det är jobbigt att tänka på fattigdom, på sitt eget bristande engagemang och på att detta är faktiskt är verklighet.

Det är inte bitterhet som präglar Alakoskis oktoberdagbok. Inte heller revansch. Här är det snarare frågan om att ge en inblick i den fattigas värld och verklighet. Att lära känna fattigdomen. Det är inte vackert att se på, men det är inte heller så avskyvärt att man behöver vända bort blicken och låtsas som om man inte ser. Det behövs en röst, flera röster, som berättar om fattigdomen för att vi ska kunna förstå. En författare kan inte säga allt, och en läsare kan inte uppfatta allt. Genom orden kan vi ändå närma oss stigmat, och låta oss själva lära oss om det som vi inte vill och vågar utsätta oss för.

Alakoski skriver:

”Det finns fattigdomsforskning, hur kan den vara så osynlig?

Varför hör jag inte politikerna referera till den?

Detta säger jag, det tror jag bestämt, och biografin gör sig påmind under huden, som en klåda. Därför skriver jag, sätter jag ett papper mellan mig och de händelser kroppen minns och det akt- anteckningarna avslöjar. Det är så vi skapar berättelsen, som kanske är en biografi men som ändå bara är ett suddigt avtryck, ett avlägset sparkande. Berättelsen bottnar i mig som erfarenhet, och den dras samtidigt mot sin egen förvandling, bokstäverna söker sig bort, de skingras, och orden låter sig inte skrivas, de rinner mellan mina fingrar och jag kan inte fånga dem, de låter sig inte skrivas. Så jag skriver och skriver, varje gång något osagt är på väg att förtigas skriver jag.”

Under oktober 2016 läser jag Susanna Alakoskis ”Oktober i Fattigsverige”, en dagbok med iakttagelser om hur hösten i södra Sverige sakta förbyts till vinter, hur snålblåsten blir kallare och hur de hemlösa får allt svårare att hitta skydd. I Skåne är vädret mildare, och jag kan inte låta bli att tänka på hur vi här i Helsingfors den här tiden på året ligger några steg närmare vinterkölden. Hur många är det som i vinter hungrar, fryser, kanske till och med dör där ute?

Fattigdom är synligt för den som väljer att se, men fattigdom präglas inte bara inte bara av ekonomisk missgynnsamhet som syns utåt. Fattigdom är också en fråga om identitet och en känsla av att vara mindre värd som människa. En känsla som inte syns, men som leder till att destruktiva mönster upprepas. Räcker orden till för att synliggöra och förstå fattigdom? Eller ger vi upp och låter svedan sakta försvinna och det oskrivna rinna mellan fingrarna?

 

Fia Ikonen
Publicerad 27.10.2016 kl. 12:59

Karolina Ramqvist, Det är natten

 

Det är torsdag eftermiddag första dagen av Göteborgs bokmässa och jag försöker bana mig fram genom människomassorna när jag plötsligt hör någon säga: ”Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej”. Påståendet får mig att stanna upp. Det är Margaret Atwood som sagt så. Fast den som nu talade var Karolina Ramqvist, med anledning att Nordstedts just gett ut hennes essä Det är natten.

Det är natten inleds med orden ”Jag skulle skriva ett anförande om min nya bok”. Ramqvist sitter vid sitt skrivbord i sin stökiga lägenhet och försöker skriva, utan framgång. Sängen är obäddad, hyllorna dammiga, på golvet ligger barnens leksaker. Utanför finns morgonen och världen som vaknar upp, inne i lägenheten är det stilla, kvavt, som att natten inte släppt taget riktigt än. Det är den enkla inledande meningen som utgör konflikten i texten: det är svårigheten att skriva om det man skrivit som Ramqvist beskriver.

Hon är inte den första som gjort det och det vet hon. Namnet på boken anspelar på ett stycke ur Margurite Duras Att skriva, medan underrubriken Författaren och den som skriver hänvisar till det Bodil Malmsten sagt om glappet mellan författarrollen och den skrivande personen. Den som skriver är alltså någon annan än författaren, som uppstår först efteråt och är en roll som tilldelas den skrivande personen utifrån. Ramqvist refererar även till Virgina Woolf och Märta Tikkanen, och Margaret Atwood och ankan såklart. Vi rör oss alltså bland stora namn och teman. Texten är stilren, stundvis vacker, ibland (ganska ofta) full av vånda. Bilden av författaren som sitter på uteserveringar eller i flådiga ljusa vindskamrar och radar vackra ord på rad går som förväntat inte i uppfyllelse. Istället framställs hon som någon som irrar runt i pyjamas till långt in på dagen och förgäves kämpar med halvtomma Word-dokument. Fast det är i och för sig en klyscha det med.

Men varför skriva om något som skrivits om så många gånger förut? Vad är det som fortsätter fascinera författare till detta navelskådande. Och kanske framförallt ­– vad är det som får läsaren att vilja läsa det? Det är natten är på många sätt paradoxal. Ramqvist skriver om varför det inte går att skriva om det som skrivits (uppenbarligen gick det). Det är också motstridigt att hon genomgående beskriver sina antipatier mot att tala om sig själv i förhållande till sina verk, samtidigt som det är just det hon därmed skrivit om.

Det är natten ger inga (enkla) svar på de frågor den ställer. Efter 80 sidor konstateras det närmast banalt: ”Jag skriver för att skriva”, vilket i sig ställer mera frågor än det besvarar, förirrar sig in i det dunkla som är döljer sig bakom upphovet till texterna, rakt in i natten.

Eller kanske det egentligen är det enklaste svaret av dem alla, lite på samma sätt som det där med ankleverpastejen. 

 

Kaneli Johansson
Publicerad 05.10.2016 kl. 22:35

Therese Bohman, Aftonland

 

 

I den perfekta miljön, vid sjön och framför den sprakande brasan, slukade jag Therese Bohmans tredje roman. Det enda okonventionella var det faktum att jag läste boken på mobilen och tvingades fantisera fram sidornas prasslande.

Karolina Andersson, bokens huvudkaraktär, går efter titeln professor i konstvetenskap på Stockholms universitet. Hon har nyligen separerat från sin långtida sambo och bor nu i en sunkig lägenhet på Södermalm. Hon drömmer mardrömmar om Finlandsbåtar som krossar Stockholm och kämpar med att hitta sitt nästa steg i livet. Hon ligger med sin chef på DN, den snygge danska (gifta) mannen, hon ibland skriver kolumner för. 

Samtidigt stiftar hon en ny bekantskap med sin doktorand, en ung kille med ett entusiastiskt men ganska ofokuserat lynne. Han har kommit över en bunt intressanta fakta om en bortglömd svensk konstnär som hade kontakter i Berlin. Karolina finner hans idéer intressanta men ställer sig ändå kritisk, som det sig bör för en professor. 

Boken är fylld av begär i olika former. Hon har begärt karriären hela sitt liv och jämfört med andra hon växte upp med har hon inte lagt familjelivet först. Nu ensam i sin lägenhet inser hon att det kan vara för sent och velar om vad hon egentligen värdesätter i livet. Vill hon ha någon att fira kanelbullens dag med eller vill hon fokusera konsten och karriären? 

Jag slukade som sagt boken och vill i princip läsa den igen- vilket är rätt ovanligt för mig. Bohman har ett så precist sätt att beskriva tankar och känslor och persongalleriet i boken känns som det kunde vara verkligt. Älskade kopplingarna mellan Stockholms universitet och kulturelit, konstvärlden och journalistiken. Boken var samtidigt så intellektuell men också skvallerframkallande- ville ju googla DN:s kulturredaktör efteråt men insåg ju sen att den snygge dansken är fiktiv. 

Aftonland nominerades till årets Augustpris, men vann tyvärr inte. 

Jessica Henriksson
Publicerad 25.12.2016 kl. 11:13

Hannele-Mikaela Taivassalo, In transit

När jag fick romanen visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Som alldeles för ung hade jag gett mig ett försök på en av författarens tidigare verk och kom aldrig längre än 100 sidor in i romanen innan den blev liggande på mitt golv. Men nu var det dags att ge Hannele Mikaela Taivassalo ett nytt försök, och jag blev verkligen inte besviken. Hennes senaste roman, In transit, fångade mig snabbt. Det blev en läsupplevelse som är svår att släppa.

In transit är en fantastisk berättelse om livets måsten och om att längta sig bort. Vi får resa genom tid och rum och uppleva bitar ur både Galadriels, Veras och Sems liv. Galadriel, Sems barnbarn, som inte vill slå rot och som drivs av både passionerad kärlek och av känslan att vilja uppleva så mycket hon bara kan. Vera, svägerska till Sem, som tänker sig tillbaka till sin ungdom och sina kärleks- och vänskapsförhållanden i Helsingfors. Sem själv ligger på sin dödsbädd i huset som binder dem alla ihop och tänker på sitt gångna liv och de val som fick honom att lämna Stockholm och den förbjudna kärleken.

Mycket handlar det just om det, den förbjudna kärleken. Om att älska fastän det kanske inte är rätt och att hitta balansen mellan att tillfredsställa sina egna begär och göra det som är rätt. Man måste arbeta, och dansa. Man måste göra sunda livsval, men man måste också göra det ens hjärta vill. Det blir även en fin skildring av att våga sig ut i den stora världen och pröva sina egna vingar, samtidigt som den lilla, trånga hemorten står och väntar på en. Om det vågade livet som må bära eller brista mot det trygga hemmet där allting är som det varit.

In transit är inte en bok för någon som behöver en röd tråd, en början en mittendel och ett slut, utan som läsare kastas man runt en hel del. Jag är övertygad om att en andra, en tredje och kanske till och med en fjärde läsning skulle få mig att inse nya saker om boken. Mycket står mellan raderna, och det tog länge för mig att inse hur alla människorelationer hänger ihop. Men om man bara låter boken föra en med sig så är det en fantastisk läsupplevelse. Taivassalo har ett både ett flytande och vackert språk som griper tag i en från första början och gör det svårt att sluta vända blad. Att det är lite rörigt ger sin egen charm. Liksom minnen så finns det inte alltid en kronologisk ordning. Man får helt enkelt dras med, och ibland fastnar man en längre stund på ett ställe, ibland inte. Det är helt enkelt en roman knyter sig fast i en. Då jag fick romanen och insåg hur lång den var undrade jag efter ett par kapitel hur den skulle orka hålla upp sig själv. Men det visade sig inte vara ett problem. Då det sista kapitlet kom emot var jag inte redo att släppa taget. Inte om den döende Sem, inte om den vilsna Galadriel och inte om Vera och hennes minnen. Det är verkligen karaktärer som växer på en.

Det här är inte en roman om att längta bort och komma fram. Det här är en roman om drivkraft. Om att drivas av olika saker och ständigt vara påväg någonstans. Eller i varje fall längta någon annanstans. Det är stora val, känslor och moraliska dilemman. Taivassalo bakar in stora teman som en del av personernas liv. Missfall, otrohet, begär och svek. På nästan 500 sidor hinner vi ta del av både stora och små berättelser ur våra huvudpersoners liv. Det här är inte en roman att läsa igenom lite ytligt. Det här är en roman att låta sig själv drunkna i.

 

Susanna Nygård
Publicerad 04.10.2016 kl. 16:09

Maria Turtschaninoff - Naondel

 

Det första jag log åt när jag började läsa boken var namnen. Åh, härliga namn som klingar Turtschaninoff. Kabira, Tihe, Renka-riket, Iskan, listan fylls på hastigt med bokens lopp. Med intresse fortsatte jag att läsa och hade faktiskt ingen aning om hur händelserna skulle bygga upp varandra. När man sedan började förstå vad för kedja av olycksaliga händelser det hade blivit kunde man bara försöka svälja den där stora klumpen i halsen och vända blad.

Jag log inte mycket under resten av bokens lopp.

Vi får följa med Kabira, en ung kvinna som blir förälskad i visirens son Iskan. I samband med det berättar Kabira om den magiska källan Anji, Renka-rikets väktare. Iskan och Kabira har en sexuell relation med varandra, och det tar inte länge förrän man får veta att Iskan egentligen bara utnyttjar Kabira för att få Anji för sig själv.  Och mycket snart lär han sig att använda Anjis kraft på ett ondskefullt sätt, och det är bara början på helvetet som kom att bli Kabiras liv.

Medan jag satt och bläddrade vidare i boken tänkte jag bland annat detta: Det här är definitivt ingen barnbok. Turtschaninoff sparar inte på ond död, våld i hemmet eller våld mot kvinnor i romanen. Det sistnämnda är ett genomgående tema under hela romanens lopp, där vi får lära känna ett antal kvinnor som på ett eller annat sätt hamnar i Iskans klor, stolta och starka kvinnor som i Iskans rike blir behandlade som sexleksaker, som barnafödare och, ja, som horor. Kabira, Garai, Orseola, Sulani, Estegi, Clarás och Iona heter flickorna som oftast tagits med våld från sina hemvärldar, och som på ett eller annat sätt knyter band mellan varandra under de tiotalsåren en del av dem tvingas leva i vad som påminde om ett dockhus.

Och ändå vet läsaren hur kraftfulla dessa kvinnor är, hur betydande deras kunskap och styrkor är, och därför blir man så arg, ledsen och frustrerad över hur de blir behandlade när man vet hurdan stor makt de haft i sina tidigare liv. En har varit krigare, en annan en drömväverska, en tredje en nomad som levt i samspel med naturen. En annan sak man blir frustrerad på är hur länge det tar för dem att komma på idén att fly. En del av dem har redan gett upp när ögonblicket kommer, och då känner man som läsare en stor glädje för dem, att de äntligen lyckats fly, allihopa.

Boken har ett jämnt, om än stundvis, trögt flyt, där författaren valt att gå in på djupet hos karaktärerna hellre än att späcka boken full av händelser. För att, ärligt talat, som en sexleksak är livet inte så spännande. Men det fanns ögonblick då jag bara ville läsa vidare, jag ville veta följderna av vissa händelser. Naondel är en välskriven och väluttänkt roman, där läsaren vet ungefär vad som kommer att hända, men inte alla detaljer, vilket boken är fullspäckad av. En mycket fin bok på alla sätt, som såväl tonårsflickor som tonårspojkar och vuxna kan läsa med njutning. Barn kan hålla sig borta från boken, den är trots allt så pass rå. Jag tycker definitivt att boken är värd uppmärksamhet och hoppas den blir lika framgångsrik som föregångaren Maresi.

Ps. Om du undrar varför boken heter Naondel måste du läsa boken. Ds.

Rebecca Nordman
Publicerad 27.09.2016 kl. 11:54

I sommar läste jag...

Någon gång under våren berättade en man, vars omdöme när det kommer till text jag verkligen litar på, om en bok som heter ”Never let me go” av Kazuo Ishiguro. Den här engelskspråkige mannen nämnde att boken ”absolutely wrecked me”. Jag blev genast intresserad och kollade upp boken. Jag lärde mig utantill dess exakta plats i bibliotekshyllan, så att jag visste var den var när jag väl tänkte läsa den. I augusti tog jag mig i kragen och lånade boken, satte mig ner och påbörjade en fantastisk läsestund.

Vi får följa med den nuförtiden vuxna Kathys berättelse om barndomen och uppväxten på den engelska internatskolan Hailsham. Eleverna studerade i ämnen som teckning, keramik och dikter i skolan, där det konstnärliga var det enda som gällde. En gång i månaden besökte en dam som kallades för madame skolan och samlade åt sig de finaste konstverken som eleverna skapat. Dem skulle hon föra till sitt galleri. Många elever talade om galleriet, det var nämligen en ära att få sitt konstverk inne på det. Men ingen visste ens vad galleriet egentligen var, eller varför deras konstverk ens samlades in.

Bit för bit lämnas små ledtrådar till läsaren vad för verklighet barnen lever i, och läsaren blir allt mer ivrig på att få veta vad det egentligen är för speciellt med eleverna på Hailsham. När Kathy till sist utexamineras ur Hailsham skickas hon vidare till The Cottages med sina två bästa vänner, Ruth och Tommy. Och det är där på The Cottages som verkligheten vecklar ut sig, ungdomarna ger sig iväg till utbildningen till det enda yrke som väntar dem: vårdare. Hela deras framtid är nämligen förutbestämd.

Först och främst måste jag belöna boken för det fenomenala språket. Jag tror jag aldrig läst en bok med sådana vackra beskrivningar på de mest enkla saker. Och då menar jag inte beskrivningar som tröttnar ut en, nej, sådana beskrivningar som till och med ett barn förstår. Det är så fint att läsa en så klar och sårbar text att jag vill läsa boken på nytt bara för den enkla sakens skull.

När vi ändå är inne på ämnet: karaktärsutvecklingen. Det är sällan jag stöter på en sådan välutvecklad karaktärsutveckling, alla kändes så äkta, så sårbara, så hemlighetsfyllda. Många små detaljer får en att blicka tillbaka på sin egen barndom och minnas olika situationer som var väldigt typiska för den ålderns barn. Här är det detaljerna som skapar karaktären, små saker som lätt kan glömmas bort eller förbises, men som utspelar den största faktorn till varför en karaktär väljer de besluten som styr mänskoförhållandena. Och en sak som boken verkligen vill berätta är kulturens makt över den enskilda mänskan.

Berättartekniken är en som jag inte tidigare stött på, en tillbakablick av en vuxen mänska i jag-form. Att komma in i berättelsen var lätt och jag riktigt njöt av sättet Ishiguro valde att berätta handlingen på.

En sak jag vill nämna är att jag älskade sättet boken behandlade ämnet sex. Jag har aldrig stött på ett sådant moget och ärligt sätt att tala om något som ofta är stereotypiserat, överdrivet och fyllt av fetischer.

Så, nu kan man fråga sig, var det så att romanen ”wrecked” mig? Ja och nej. Den var ingen snyftare, inga häftiga dödsfall eller kärlekstvistar som fick en att börja böla, utan snarare en långsam acceptans av saker man inte kan förändra. Jämför boken med en acceptans att en när och kär insjuknar i obotbar Alzheimers. Man kan förbanna ödet, man kan gråta över vad framtiden kommer föra med sig, men till slut måste man acceptera det och lära sig glädjas över tiden man fått vara med om tillsammans med personen. Lite så är hela boken.

Läs den ifall du har chansen. Det är det enda jag kan säga efter denna recension.

 

 

 

Bilden är tagen från förlagets hemsida.

Rebecca Nordman
Publicerad 23.08.2016 kl. 13:03

I sommar läste jag...

 

Som väldigt många andra den här sommaren. Mitt instagramflöde bågnade av bilder på den här pärmen. Tills slut gav jag upp för grupptrycket och lyssnade igenom den på cirkus tre arbetsdagar + pendeltid. 

Boken handlar om Maja, nyss fyllda arton år, som blir inblandad i en skolskjutning på Djursholm. Djursholm är kanske det sista stället som folk tror att en skolskjutning skulle ske på, det är nämligen ett väldigt förmöget område precis utanför Stockholm. Här har det bott förnäma familjer sedan förra sekelskiftet, bl.a Strindberg försökte sig på området en vinter- sedan tröttnade han.

Maja är tillsammans med Sebastian, son till Sveriges rikaste man. Sebastian och resten av klassen skjuts ihjäl, kvar blir endast Maja. Hon hamnar i en tromb av rättegångsprocesser, artiklar om hur hon planerat attacken med sin pojkvän och hur hon är Sveriges farligaste tonåring, samtidigt som hon är otroligt ensam och inte fått tala med sin familj på många många månader.  

Maja är den snälla, helylletjejen med en liknande bästa kompis (om än lite ytligare) Amanda. Sebastian är problem. Han är hatad av sin far och har medelsvåra drogproblem. Han är smutsig rik och ganska dryg. I klassen finns även Samir, som pendlar från förorten till Djursholms allmänna gymnasium för att en dag kunna klättra på den socioekonomiska stegen. Det ingår rasism och utanförskap blandat med snorkiga rikemansungar genom hela boken. Det varvas med kärlek, sex, yachtfester och familjegräl. 

Boken är skriven ur Majas perspektiv, men man får inte hela bilden direkt, utan den ges bit-för-bit. Stundvis uppfattas berättaren som opålitlig, av den anledningen att man inte har all information. 

Den klassas som thriller, rättegångsthriller, men det håller jag inte med om. Jag fann den inte svår att släppa, jag fann den inte skrämmande eller rysande som en thriller borde vara. Vad är ens en rättegångsthriller? Är det att man inte vet vad som kommer hända förrän sista kapitlet? Ja, men då är Störst av allt absolut en rättegångsthriller. Man har inte all information eller alla pusselbitar förrän slutet av boken och kan därmed inte veta vad som kommer ske. Händelseförloppet är inte linjärt, det hoppar mellan nutid och dåtid. Hon ser tillbaka på den ödesdigra dagen och även till när hon och Sebastian började dejta, berättar om klassens uppbyggnad och personligheter, om hur hon blev som hon blev och varför kvällen före dramat var så viktig. 

Romanen är värd att läsa. Verkligen, jag gillade stuket. Det kändes som en fräsch fläkt bland alla deckare och mordutredningar. Malin Persson Giolito ger Maja en trovärdig tonårsröst som inte är klyschig eller fånig. Den känns väldigt kall ibland, som om Maja inte riktigt bryr sig- men ju längre boken skrider- desto mer förstår man henne. Hon växer defintivt som karaktär, medan andra sakta men säkert bleknar.

Hinner du inte läsa den? Lyssna på den som jag gjorde! Det gick smärtfritt och smidigt, samtidigt som man gör något annat. Gå på promenad med Maja i öronen eller diska? Hur du än gör, läs boken! 

 

Bilden är tagen från förlagets hemsida.

Jessica Henriksson
Publicerad 09.08.2016 kl. 16:57

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi