Maria Turtschaninoff - Naondel

Publicerad 27.09.2016 kl. 11:54

 

Det första jag log åt när jag började läsa boken var namnen. Åh, härliga namn som klingar Turtschaninoff. Kabira, Tihe, Renka-riket, Iskan, listan fylls på hastigt med bokens lopp. Med intresse fortsatte jag att läsa och hade faktiskt ingen aning om hur händelserna skulle bygga upp varandra. När man sedan började förstå vad för kedja av olycksaliga händelser det hade blivit kunde man bara försöka svälja den där stora klumpen i halsen och vända blad.

Jag log inte mycket under resten av bokens lopp.

Vi får följa med Kabira, en ung kvinna som blir förälskad i visirens son Iskan. I samband med det berättar Kabira om den magiska källan Anji, Renka-rikets väktare. Iskan och Kabira har en sexuell relation med varandra, och det tar inte länge förrän man får veta att Iskan egentligen bara utnyttjar Kabira för att få Anji för sig själv.  Och mycket snart lär han sig att använda Anjis kraft på ett ondskefullt sätt, och det är bara början på helvetet som kom att bli Kabiras liv.

Medan jag satt och bläddrade vidare i boken tänkte jag bland annat detta: Det här är definitivt ingen barnbok. Turtschaninoff sparar inte på ond död, våld i hemmet eller våld mot kvinnor i romanen. Det sistnämnda är ett genomgående tema under hela romanens lopp, där vi får lära känna ett antal kvinnor som på ett eller annat sätt hamnar i Iskans klor, stolta och starka kvinnor som i Iskans rike blir behandlade som sexleksaker, som barnafödare och, ja, som horor. Kabira, Garai, Orseola, Sulani, Estegi, Clarás och Iona heter flickorna som oftast tagits med våld från sina hemvärldar, och som på ett eller annat sätt knyter band mellan varandra under de tiotalsåren en del av dem tvingas leva i vad som påminde om ett dockhus.

Och ändå vet läsaren hur kraftfulla dessa kvinnor är, hur betydande deras kunskap och styrkor är, och därför blir man så arg, ledsen och frustrerad över hur de blir behandlade när man vet hurdan stor makt de haft i sina tidigare liv. En har varit krigare, en annan en drömväverska, en tredje en nomad som levt i samspel med naturen. En annan sak man blir frustrerad på är hur länge det tar för dem att komma på idén att fly. En del av dem har redan gett upp när ögonblicket kommer, och då känner man som läsare en stor glädje för dem, att de äntligen lyckats fly, allihopa.

Boken har ett jämnt, om än stundvis, trögt flyt, där författaren valt att gå in på djupet hos karaktärerna hellre än att späcka boken full av händelser. För att, ärligt talat, som en sexleksak är livet inte så spännande. Men det fanns ögonblick då jag bara ville läsa vidare, jag ville veta följderna av vissa händelser. Naondel är en välskriven och väluttänkt roman, där läsaren vet ungefär vad som kommer att hända, men inte alla detaljer, vilket boken är fullspäckad av. En mycket fin bok på alla sätt, som såväl tonårsflickor som tonårspojkar och vuxna kan läsa med njutning. Barn kan hålla sig borta från boken, den är trots allt så pass rå. Jag tycker definitivt att boken är värd uppmärksamhet och hoppas den blir lika framgångsrik som föregångaren Maresi.

Ps. Om du undrar varför boken heter Naondel måste du läsa boken. Ds.

Rebecca Nordman
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi