Hannele-Mikaela Taivassalo, In transit

Publicerad 04.10.2016 kl. 16:09

När jag fick romanen visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Som alldeles för ung hade jag gett mig ett försök på en av författarens tidigare verk och kom aldrig längre än 100 sidor in i romanen innan den blev liggande på mitt golv. Men nu var det dags att ge Hannele Mikaela Taivassalo ett nytt försök, och jag blev verkligen inte besviken. Hennes senaste roman, In transit, fångade mig snabbt. Det blev en läsupplevelse som är svår att släppa.

In transit är en fantastisk berättelse om livets måsten och om att längta sig bort. Vi får resa genom tid och rum och uppleva bitar ur både Galadriels, Veras och Sems liv. Galadriel, Sems barnbarn, som inte vill slå rot och som drivs av både passionerad kärlek och av känslan att vilja uppleva så mycket hon bara kan. Vera, svägerska till Sem, som tänker sig tillbaka till sin ungdom och sina kärleks- och vänskapsförhållanden i Helsingfors. Sem själv ligger på sin dödsbädd i huset som binder dem alla ihop och tänker på sitt gångna liv och de val som fick honom att lämna Stockholm och den förbjudna kärleken.

Mycket handlar det just om det, den förbjudna kärleken. Om att älska fastän det kanske inte är rätt och att hitta balansen mellan att tillfredsställa sina egna begär och göra det som är rätt. Man måste arbeta, och dansa. Man måste göra sunda livsval, men man måste också göra det ens hjärta vill. Det blir även en fin skildring av att våga sig ut i den stora världen och pröva sina egna vingar, samtidigt som den lilla, trånga hemorten står och väntar på en. Om det vågade livet som må bära eller brista mot det trygga hemmet där allting är som det varit.

In transit är inte en bok för någon som behöver en röd tråd, en början en mittendel och ett slut, utan som läsare kastas man runt en hel del. Jag är övertygad om att en andra, en tredje och kanske till och med en fjärde läsning skulle få mig att inse nya saker om boken. Mycket står mellan raderna, och det tog länge för mig att inse hur alla människorelationer hänger ihop. Men om man bara låter boken föra en med sig så är det en fantastisk läsupplevelse. Taivassalo har ett både ett flytande och vackert språk som griper tag i en från första början och gör det svårt att sluta vända blad. Att det är lite rörigt ger sin egen charm. Liksom minnen så finns det inte alltid en kronologisk ordning. Man får helt enkelt dras med, och ibland fastnar man en längre stund på ett ställe, ibland inte. Det är helt enkelt en roman knyter sig fast i en. Då jag fick romanen och insåg hur lång den var undrade jag efter ett par kapitel hur den skulle orka hålla upp sig själv. Men det visade sig inte vara ett problem. Då det sista kapitlet kom emot var jag inte redo att släppa taget. Inte om den döende Sem, inte om den vilsna Galadriel och inte om Vera och hennes minnen. Det är verkligen karaktärer som växer på en.

Det här är inte en roman om att längta bort och komma fram. Det här är en roman om drivkraft. Om att drivas av olika saker och ständigt vara påväg någonstans. Eller i varje fall längta någon annanstans. Det är stora val, känslor och moraliska dilemman. Taivassalo bakar in stora teman som en del av personernas liv. Missfall, otrohet, begär och svek. På nästan 500 sidor hinner vi ta del av både stora och små berättelser ur våra huvudpersoners liv. Det här är inte en roman att läsa igenom lite ytligt. Det här är en roman att låta sig själv drunkna i.

 

Susanna Nygård
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi