Karolina Ramqvist, Det är natten

Publicerad 05.10.2016 kl. 22:35

 

Det är torsdag eftermiddag första dagen av Göteborgs bokmässa och jag försöker bana mig fram genom människomassorna när jag plötsligt hör någon säga: ”Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej”. Påståendet får mig att stanna upp. Det är Margaret Atwood som sagt så. Fast den som nu talade var Karolina Ramqvist, med anledning att Nordstedts just gett ut hennes essä Det är natten.

Det är natten inleds med orden ”Jag skulle skriva ett anförande om min nya bok”. Ramqvist sitter vid sitt skrivbord i sin stökiga lägenhet och försöker skriva, utan framgång. Sängen är obäddad, hyllorna dammiga, på golvet ligger barnens leksaker. Utanför finns morgonen och världen som vaknar upp, inne i lägenheten är det stilla, kvavt, som att natten inte släppt taget riktigt än. Det är den enkla inledande meningen som utgör konflikten i texten: det är svårigheten att skriva om det man skrivit som Ramqvist beskriver.

Hon är inte den första som gjort det och det vet hon. Namnet på boken anspelar på ett stycke ur Margurite Duras Att skriva, medan underrubriken Författaren och den som skriver hänvisar till det Bodil Malmsten sagt om glappet mellan författarrollen och den skrivande personen. Den som skriver är alltså någon annan än författaren, som uppstår först efteråt och är en roll som tilldelas den skrivande personen utifrån. Ramqvist refererar även till Virgina Woolf och Märta Tikkanen, och Margaret Atwood och ankan såklart. Vi rör oss alltså bland stora namn och teman. Texten är stilren, stundvis vacker, ibland (ganska ofta) full av vånda. Bilden av författaren som sitter på uteserveringar eller i flådiga ljusa vindskamrar och radar vackra ord på rad går som förväntat inte i uppfyllelse. Istället framställs hon som någon som irrar runt i pyjamas till långt in på dagen och förgäves kämpar med halvtomma Word-dokument. Fast det är i och för sig en klyscha det med.

Men varför skriva om något som skrivits om så många gånger förut? Vad är det som fortsätter fascinera författare till detta navelskådande. Och kanske framförallt ­– vad är det som får läsaren att vilja läsa det? Det är natten är på många sätt paradoxal. Ramqvist skriver om varför det inte går att skriva om det som skrivits (uppenbarligen gick det). Det är också motstridigt att hon genomgående beskriver sina antipatier mot att tala om sig själv i förhållande till sina verk, samtidigt som det är just det hon därmed skrivit om.

Det är natten ger inga (enkla) svar på de frågor den ställer. Efter 80 sidor konstateras det närmast banalt: ”Jag skriver för att skriva”, vilket i sig ställer mera frågor än det besvarar, förirrar sig in i det dunkla som är döljer sig bakom upphovet till texterna, rakt in i natten.

Eller kanske det egentligen är det enklaste svaret av dem alla, lite på samma sätt som det där med ankleverpastejen. 

 

Kaneli Johansson
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi