Oktober i Fattigsverige, Susanna Alakoski

Publicerad 27.10.2016 kl. 12:59

Under hösten 2011 skriver författaren Susanna Alakoski dagbok. Efterdyningarna av ”Svinalängorna” och ”Håpas du trifs bra i fengelset” håller på att mattas av, men ämnet är långt ifrån färdigbehandlat av författaren. Hur skulle det kunna vara det? Vart hon än går blir hon uppmärksammad och påmind om de sociala skillnader som samhället inte lyckas avsystematisera. Hennes eget öde är en framgångssaga, men trots detta går hon fortfarande med ständiga magproblem som en påminnelse om att hennes identitet inte kan göra den klassresa hennes sociala ställning gjort. Det är ändå inte ett personligt upprättelsebehov dagboken fyller. Nej, den här boken är skriven för att läsas och för att ge upprättelse åt den som inte själv kan få sin röst hörd.

Svinalängorna och Fridhem finns hånfullt nog fortfarande kvar. Genom att besöka dessa platser tar Alakoski läsaren tillbaka till scener vi kan känna igen från hennes tidigare verk. Scener präglade av alkoholism, misshandel, sjukdom, fattigdom, skam… Alltid är slutdestinationen den samma. Skammen. Skam som konkretiserades av slitna manchesterbyxor med söndrig dragkedja. Samma byxor som man bar dag ut och dag in, sommar, vinter, vardag, högtid. I detta möte med barndomshemmet späds verkligheten visserligen inte ut med fiktion, utan med dokumenterade rapporter från sociala myndigheter som hälsar: ”Välkomna och ta del av familjen Alakoskis historia, en tragedi i fem akter”. Den lilla flickan som i Svinalängorna kallades Leena heter nu Susanna, och det här var hennes verklighet:

 

”Kl. 19.15 inkom den tioåriga dottern Susanna till polisen och uppgav att modern satt på en stol och blödde ur munnen. Hon svarade ej på tilltal”

”Hemhjälpen har aktualiserat behov av nya kläder. Framförallt underkläder, strumpor och byxor. Det gamla är urslitet. Familjeekonomin är för övrigt ansträngd. Bifall 200 kronor.”

”Dödsboets egna tillgångar har ej täckt begravningskostnaden.”

 

Likväl låter Alakoski läsaren följa henne i samtiden. I nuet håller hon föredrag, bjuder på familjemiddag och reser kors och tvärs genom Sverige, allt medan hon iakttar omgivningen, samlar kunskap och antecknar. Kontrasten är slående och ett ständigt upphov till Alakoskis inre konflikt. Den där bekväma värmen av ett tryggt hem finns nu i Alakoskis liv, vilket inte bara hon utan också läsaren tacksamt vilar huvudet mot. Som läsare utsätts man tidvis för ämnets glödheta brännpunkt och när man väl blivit svedd är det ofrånkomligen skönt att få ta avstånd från problematiken. Det är jobbigt att tänka på fattigdom, på sitt eget bristande engagemang och på att detta är faktiskt är verklighet.

Det är inte bitterhet som präglar Alakoskis oktoberdagbok. Inte heller revansch. Här är det snarare frågan om att ge en inblick i den fattigas värld och verklighet. Att lära känna fattigdomen. Det är inte vackert att se på, men det är inte heller så avskyvärt att man behöver vända bort blicken och låtsas som om man inte ser. Det behövs en röst, flera röster, som berättar om fattigdomen för att vi ska kunna förstå. En författare kan inte säga allt, och en läsare kan inte uppfatta allt. Genom orden kan vi ändå närma oss stigmat, och låta oss själva lära oss om det som vi inte vill och vågar utsätta oss för.

Alakoski skriver:

”Det finns fattigdomsforskning, hur kan den vara så osynlig?

Varför hör jag inte politikerna referera till den?

Detta säger jag, det tror jag bestämt, och biografin gör sig påmind under huden, som en klåda. Därför skriver jag, sätter jag ett papper mellan mig och de händelser kroppen minns och det akt- anteckningarna avslöjar. Det är så vi skapar berättelsen, som kanske är en biografi men som ändå bara är ett suddigt avtryck, ett avlägset sparkande. Berättelsen bottnar i mig som erfarenhet, och den dras samtidigt mot sin egen förvandling, bokstäverna söker sig bort, de skingras, och orden låter sig inte skrivas, de rinner mellan mina fingrar och jag kan inte fånga dem, de låter sig inte skrivas. Så jag skriver och skriver, varje gång något osagt är på väg att förtigas skriver jag.”

Under oktober 2016 läser jag Susanna Alakoskis ”Oktober i Fattigsverige”, en dagbok med iakttagelser om hur hösten i södra Sverige sakta förbyts till vinter, hur snålblåsten blir kallare och hur de hemlösa får allt svårare att hitta skydd. I Skåne är vädret mildare, och jag kan inte låta bli att tänka på hur vi här i Helsingfors den här tiden på året ligger några steg närmare vinterkölden. Hur många är det som i vinter hungrar, fryser, kanske till och med dör där ute?

Fattigdom är synligt för den som väljer att se, men fattigdom präglas inte bara inte bara av ekonomisk missgynnsamhet som syns utåt. Fattigdom är också en fråga om identitet och en känsla av att vara mindre värd som människa. En känsla som inte syns, men som leder till att destruktiva mönster upprepas. Räcker orden till för att synliggöra och förstå fattigdom? Eller ger vi upp och låter svedan sakta försvinna och det oskrivna rinna mellan fingrarna?

 

Fia Ikonen
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi