Serietecknaren Maren Uthaug skissar live

Publicerad 22.03.2017 kl. 16:04

 

Medan Maren Uthaugs penna skissar fram streckgubbar på den projicerade skärmen i Tingsalen i Kajsaniemi kan jag inte låta bli att känna förtjusning över hur modern teknik gör det möjligt att överskrida konstgenrer. Här sitter vi i publiken och följer med hur en hel biografi berättas genom ett medium som består av lika delar serietecknande, animation, performanskonst och storytelling. Trots att tekniken ger skenet av att vi tar del av någonting hypermodernt, så bygger denna sammankomst ändå på de allra mest grundläggande premisser av mänsklighet - vi har väl ändå i alla tider velat dela med oss av våra historier för varandra.

 

 

Det är med anledning av den internationella berättardagen som firats på Nordisk Kulturkontakt som den norsk-dansk-samiska serietecknaren uppträder med sin, ja, liveperformans? Bildberättelse? Tecknade föreställning? Oavsett av att vi inte riktigt har en bra term för det vi ska få se så känner jag mig förväntansfull på det som komma skall.

 

 

I salen har småpratet innan gått på danska, men språkkunskapen är inget måste för att hänga med i Uthaugs visuella berättelse. Det hela bygger på en simplicitet som är lätt att njuta av: raka streck, runda bollar och en läsbar handstil fyller de vita arken. Brahms mjuka men pådrivande pianosonater ackompanjerar pennans krafsningar, och stundvis hamnar vi i publiken in i ett behagligt hypnotiskt tillstånd. Ingen säger någonting, förutom Uthaugs streckfigurer uppe på skärmen.

 

 

Berättelsen vi får ta del av är bekant och uppmålad i all sin enkelhet. Ur det pillemariska barnet växer det upp en obrydd men kärlekskrank tonåring, och ur tonåringen utvecklas så småningom en ironisk familjemor som tidvis njuter, tidvis kämpar med livspusslet. Vår berättare målar upp situationerna i sekvenser, och tillför genom små redigeringar en komisk twist i bilderna. Arga, trotsiga ögonbryn, spretiga hårtofsar och förändrade ansiktsminer utvecklar situationerna och leker med våra förväntningar. Det är mycket fniss i salongen då tecknaren målar upp föräldraskapets antågande fördärv mellan barn ett till tre. Vi känner också igen oss i det naiva letandet efter oss själva, det naiva letandet efter kärlek och det naiva letandet efter bekräftelse, samt i vår ironiska förhållning till dem som redan tror sig funnit det.

 

Ironin och vardagligheten påminner mig om serierna ”Nemi” Lisa Myhre och Cecilia Torudds ”Ensamma mamman”. När jag tänker närmare på saken inser jag att vi här i Norden har en rätt etablerad rad av kvinnliga serietecknare, och jag inser att detta är en kulturtradition som inte alls fått den uppmärksamhet den är värd. Tecknade serier har sin trogna läsarkrets, men i högre litterära kretsar har serien inte riktigt funnit sin plats. Med tanke på utgången av förra årets Nobelpris i litteratur kanske dessa sidogenrer ändå kommer att få ett uppsving också i högkulturen? Kan vi ge litteraturpriset till en manlig singersongwriter kan inte steget till att ge det till en serietecknande kvinna vara hemskt stort.

 

Inlägget är ett samarbete med Nordisk kulturkontakt och Maren Uthaugs seriebok Lei oktii muhtin sápmelas och hennes roman på samiska, Nu dat lei, finns att låna på det nordiska biblioteket på Kajsaniemigatan 9. Maren Uthaug har också en daglig seriestrip i den danska tidningen Politkken som du även kan läsa på biblioteket.

Fia Ikonen
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi