De polyglotta älskarna- Lina Wolff

Publicerad 03.04.2017 kl. 11:10

 

Lina Wolffs tredje roman De polyglotta älskarna är en bottenlös bok, dess olika trådar och alternativa tolkningsmöjligheter sträcker sig ändlöst långt. Men när jag sätter mig ner för att skriva den här recensionen känner jag mig ganska ambivalent inför uppdraget jag åtagit mig. Min spontana reaktion efter läsningen är nämligen främst konfunderad. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska tycka om boken. Karaktärerna är svåra att gilla och jag känner mig länge likgiltig inför berättelsen. Ändå finns det under läsningen hela tiden ett slags sug som tvingar mig att läsa vidare, en motstridighet jag har svårt att sätta fingret på. Ju mer jag funderar över boken, desto mer tankar väcker den. Till slut vet jag inte längre var jag ska börja, för det finns så mycket att säga.

 

Boken är uppdelad i tre delar, alla tillägnade en av de respektive huvudpersonerna. Ellinor kommer från en by i Skåne och hamnar efter ett äventyr på en nät-dejting sajt i ett hus vid havet utanför Stockholm, hemma hos en överviktig litteraturkritiker. På annat håll i samma stad rör sig författaren och kulturmannen Max Lamas, i jakt på inspiration till hans nästa mästerverk. I ett gammalt palazzo i Italien sitter Lucrezia och sörjer sin anrika släkts förfall och förmögenheten de tvingats sälja. Mellan de här människorna finns ett manuskript, som binder dem samman, men även visar på det som skiljer dem åt.

 

 

På många sätt är De polyglotta älskarna en utmanande läsning. Det beror inte på att berättelsen i sig skulle vara komplicerad, utan snarare på att karaktärerna är svåra att gilla. De uppfyller inga av de kriterier vi är vana att ge våra hjältar och hjältinnor, de är varken speciellt trevliga eller vackra. Männens kvinnosyn är vidrig. Kvinnorna låter sig underkuvas, utan något större motstånd. Deras handlingar är svåra att känna empati med, de gör val vi inte förstår oss på. De är osympatiska helt enkelt, men vi tvingas in i deras tankevärld ändå, tvingas acceptera den för att komma vidare i fiktionen. Och som om det inte räckte med att karaktärerna prövar läsarens sympatier, besparas vi inte heller detaljerade och sinnliga beskrivningar på deras våld, fetma och kroppsvätskor. Jag märker att det någonstans i mig ligger ett inlärt behov att vara på huvudpersonens sida, eller ens på någon av karaktärernas sida, att som läsare veta var jag står, att hitta en fast punkt att gripa tag i. I De polyglotta älskarna är det svårt att hitta någon att sympatisera med, och därför uppstår istället en ambivalens inför boken. Jag gillar den inte, men samtidigt kan jag inte heller förneka att den är bra.

 

Det är kanske just det motstridiga som är det centrala i De polyglotta älskarna. Olika teman vävs in i varandra lika motsägelsefullt och samtidigt sömlöst som de olika karaktärerna och deras språk flyter samman. Flerspråkigheten från titeln syftar inte bara på de olika språken som både direkt och indirekt förekommer i romanen. Lika mycket handlar det om teman som följer i förlängning på det: frågor om klass, maktstrukturer, kön och begär. Arbetarklass ställs mot finkultur, erotik speglas genom dess olika språkliga uttryck, ordens makt ifrågasätts och manifesteras, genom litteraturen, genom de språk vi talar, och genom de maktstrukturer som vi genom allt detta bygger upp.

 

De polyglotta älskarna ger få svar på de frågor den ställer. Istället öppnar den upp för samtal, utmanar oss att se samband och våga ifrågasätta, både det som sker i fiktionen, men kanske även i oss själva. 

Kaneli Johansson
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

Lycksalighetens Ö är ämnesföreningen för Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. 

Vi skriver recensioner om nyutkomna böcker såväl som gamla dammiga verk i bokhyllan. 

Välkommen till Boksikt, om du också har åsikter om böcker!

 

Kontakt: 


 Redaktörer:

Jessica Henriksson

jessica.henriksson@helsinki.fi

Madeleine Forsén

madeleine.forsen@helsinki.fi